Jag tänkte bjuda på två agilityfilmer på mig och Billie när vi tävlade för fyra-fem år sedan. Tyvärr har jag bara dessa två på datorn. Det fanns fler, men alla inspelade på analogt vis och aldrig inlagda digitalt. Jag får glädja mig för de två jag har som är ett roligt minne från min och Billies agilitytid.

Agilityklass 3, Bollnäs juli 2005.
Jag säger bara en sak, min handling och mina utrop. Jag känner hur kinderna blossar röda varje gång jag tittar på filmen. Pinsamt märklig handling Det har hänt en hel del sedan dess, tack och lov

Kommentarer kring filmen; Jag funderar på vad jag gör i starten, finsk rumpa?  Billie hade running contacts på ahindret och gungan. Han missade vad jag kan komma ihåg aldrig ett kontaktfält på dessa. Men balansen hoppade han glatt över kontaktfältet om jag inte var där och visade. När jag började agility med Billie (2000) fanns inget som hette kontaktfältsbeteende. Jag tror knappt ordet handling fanns då heller. Som förare visade man vägen ner, eller röt som en blådåre på hunden så den stannade.

Som man kan se tydligt på filmen använder jag mycket ”ut-hand”, dvs handen som INTE är närmast hunden. Detta lärde jag mig för många år sedan för att få hunden ut från sig. Jag minns att Billie sprang som bäst om jag ropade mycket på honom, därav alla möjliga kommandon och rop från mig.

Agilityklass 3, Kumla BK maj 2006.
Ett år senare ser det mycket bättre ut mot förra filmen, eller vad säger ni?  Detta loppet kom vi på 3:e plats och tog vi vårat första och enda inteckning. En inteckning motsvarar cert, men är för blandraser och oregistrerade hundar.

Kommenterar kring filmen: Denna film är mindre än ett år efter första filmen, och det är stor skillnad på min handling. Jag tror att jag hade precis upptäckt Gregs handlingsystem och började anamma systmet. En ut-hand dyker upp precis i början av loppet och mitt prat på Billie hängde dock kvar. Ett trevligt lopp av oss

Följ min blogg med bloglovin

Jag har lite strul med bloggen och bloglovin…

En upplevelse på Aisa spa.
Patrik gav mig i julklapp en halvdags behandling på Aisha spa. En julklapp som jag fick för två år sedan. Vad brukar man säga, bättre sen än aldrig.

Bland annat ingick massage. En massage som var mycket efterlängtad av mig. Jag har haft besvärlig ryggvärk senaste veckan och gått och längtat att bli av med den. Lite massage gör säkert gott, tänkte jag. Ironiskt nog försvann ryggvärken igår, en dag innan behandlingen. Nåja, behandligen var underbar och jag rekomenderar den för er att besöka Aisa spa. Kostar dock en slant.

Patrik och jag underskattade effekten av behandlingen och kände oss inte särskilt trötta. Tills vi kom hem…Vi båda tänkte bara känna lite på kuddan. Vi båda slockande direkt och sov två timmar. Dock fick jag inte sova särskilt djupt eftersom Colt försökte få igång mig till lek. Han droppade bollar och annat dylikt i ansiktet på mig. Han var inte poppis just då.

Träning blir verkligen vad man gör det till.
Ikväll bar det iväg till Skulta ridhus för agilityträning. Jag tog med båda grabbarna Caos. Colt hade ju tidigare under dagen visat tydliga tecken på att han var understimulerad, så han fick följa med ändå om planen var en annan från början.

 Jag har bestämt mig för att göra det bästa av ridhusträningen, ha kul och bjuda mer på mig själv. Det ger effekt på en gång. Träningen var riktigt rolig och lyckad. Jag trivdes. Vi var inte särskilt många idag och fick därför köra på ganska intensivt.

Caseys grunder i agilityn såväl hinderkunskaper som handlignen sitter bättre än vad jag tror. Jag förväntar mig nämligen att han ska göra mer fel än vad han gör, vilket i sig inte gör något för då får jag mer att träna på. Men Casey gör det jag ber honom om. Så håller jag mig skärpt och kör den handling han kan så går det jätte bra. Den som inte kan sin agility är jag. Jag föll tillbaka till någon gammal handling som jag inte kört sedan jag var som mest aktiv med Billie. Ut-hand och allt vad det var. Märkligt hur man kan falla tillbaka till saker man inte ha gjort på evigheter.

Kvällens bekymmer för mig var gungan. Den är verkligen inte bra. Den slår tillbaka på Casey när den har landat och Casey är längst ut. Jag har sett att den gör det på flera stora hundar. Jag ska framöver låta bli att träna på just den gungan med Casey.

Colt var helt galen ikväll. Han var mer i luften med sin tassar än i marken. Det allra första övningarna kunde han inte koncentrera sig något nämnvärt utan sprang och studsade för allt vad han hade. När väl värsta överskottsenergin hade lagt sig började en riktigt rolig och träningsvillig Colt komma fram. Han var jätte duktig ikväll. Jag provade att göra lite framförbyten med honom och de fungerade ganska bra. Dock är han extremt signalkänslig och minsta fel jag gör i handlingen blir en följd att han springer förbi eller under ett hinder. Han har ju väldigt lite agilitykunskap så det är ju flera faktoer som påverkar att han just springer förbi hinder. Och mer kunskaper förväntar jag inte heller att han ska ha för sin ringa ålder.

Jag försökte mig på tolvpinnarsslalom också, vilket han faktiskt gjort helt självständigt två gånger. Han sökte över ingången själv! Sedan blev det några gånger som han hoppade portar och så, givetvis Men så glad jag blev, polletten har lossnat.

Jag är så nöjd med kvällens träning, hundarna har varit duktig och jag har varit duktig!

Det finns så mycket man kan göra med bilder.
Här är ett försök till att få en ny bild att se gammal ut. Jag har aldrig försökt mig på denna typ av redigering innan. Det var otroligt roligt att se hur jag förvandlade bilden steg för steg. Slutresultatet är jag mycket nöjd med!

Vad tycker ni?

Det blev två timmars promenad runt  Ljungsjön.
Promenaden bestod av tre hanar, tre tikar och två mattar med flera (mentala) pauser. Vet ni hur jobbigt det är att pulsa i orörd snö som är nästan upp till knäna? Med en förkylning i kroppen som hägrar i kroppen var det rätt jobbigt för mig. Men jag trotsade den, och mår faktiskt bättre nu än vad jag gjorde innan.

Casey – springhunden utnämnde sig själv till springhjälten över gänget. Han sprang, sprang och sprang tills tungan hängde ner till tassarna. Sedan sprang (läs mycket) han lite till. Han får någon magisk energi när han får springa i snö. Knäppa underbara hund!

Nu ligger mina gossar och sussar så sött.

För mina kelpar är lycka snö!
Aldrig ser jag dem så glada och roade som när de släpps lösa i snön. Casey studsar omkring och jagar osynliga snöbollor. Mellan varven uppmanar han mig med sitt bästa skall att sparka snö på honom. Den snö som yr försöker han fånga i luften. Colt studsar han med, och dyker ner nosen under snön. Kanske har han tur och hittar något spännande som gömmer sig under, gärna en sork eller två. Ibland när deras vägar möts i det vita landskapet ger de varandra omgång av brottning. Casey vinner så gott som alltid…

Vad är lycka för dina hundar?

Att mina hundar tigger är ingen hemlighet.
Det är något de får göra hemma hos familjen Eriksson/Olsson. På morgonen är kelparna som mest ivriga, då vet de att det vankas en ostbit eller två när Patrik gör ordning sin matlåda för dagen. De vet att de även kan få något ätbart av mig när jag börjar matlagningen.

De vet nog allt hur de ska tigga. Dock med ett visst avstånd. De får gärna sitt och titta, men inte göra ljud i från sig och absolut inte röra. Men när ingen ser passar båda två på ett eller annat sätt ta sig en bit av vad som är framme. Casey tar det som finns, denna gång morötter…

Snön(o)vädret ger inga stora möjligheter till hundträning ute. Det är liksom lite för mycket snö och för lite plogade planer. Den mesta träning sker numera inne, vilket blir begränsat pga av ytan. Det blir en hel del detaljträning i lydnaden och flera nya konster. Helt okej, men jag längtar verkligen efter att träna ute på gröna fina gräsplaner. Som det ser ut nu lär det dröja.

Stora fördelen med snö förutom att den lyser upp och är så vacker är all tid jag får till bokläsning. Jag har så många böcker som jag inte har hunnit läsa klart sedan flera år tillbaka. Vad vore då inte bättre än att ta en varm kopp te, sätta sig i soffan med en intressant (hund)bok i famen?!

Just nu läser jag boken Skjut inte hunden! av Karen Pryor. En bok om operant inlärning i vardagen. För några år sedan när jag läste boken första gången köpte jag allt med hull. Nu är jag inte lika säker om jag håller med om allt som författaren skriver. Dock är det en intressant bok som bjuder på skratt och flera tänkvärda meningar.

 Ibland vill jag vara lite Hemlig och de inläggen kommer hamna under kategorin Hemlig. Vet jag vem du är, är du välkommen att maila om lösenordet. Ibland vill jag vara Väldigt Hemlig, så fråga inte om lösenord. Det är en liten noga utvald skara som får läsa.