Jag hämtade upp Linnea för ridhusträningen ikväll. Till vår förvåning var det bara vi på plats. Vi grät inte av det, utan utnyttjade tillfället med en mycket effektiv träning.

Hundarna fick till en början träna hoppteknik. Casey har den teknik han har och den är inte den bästa. Det är svårt at ändra om något han har gjort under flera år. Colt tycker jag hoppade bra och utvecklade sig under träningens gång. Jag fokuserade mest på att att han skulle titta på hindren i starten och inte på mig. Jag fick det rådet att han kommer i obalans med kroppen när han tittar på mig innan han ska hoppa. Mattekära Colt kunde slita blicken och titta på hindren.

Därefter byggde jag om till en kombination innehållande 17 hinder. Casey och Samm körde fulla kombinationen medan Colt för delar av den. Colt ballade ur lite i början. Han är blev så ivrig att det slog över hos honom. Mycket hopp och studs på mig blev det. Han hoppade även överdrivet långt och högt över hinder eller så sprang han under dem. Det var en hel del kaos. Men mitt i allt så kunde sansa sig stundvis och göra riktigt fina dela av övningarna.

Balansen gjorde han hela och det såg bra ut. Han hade kanske inte fulla farten över hindret, men han ökade takten på nerfarten för att fortare komma till två av och två på. Det gillar jag. Då har jag kommit på rätt väg i den träningen. Det hände också att han gav ett skall precis när han gjorde beteendet. Han tycker nog det är rätt kul med kontaktfält

Casey och jag känns som ett gammlt par, vi vet var vi har varandra och när vi inte är överrens grälar vi lite på varandra, haha! Skämtosido, han kändes bra och han är rolig att springa med. Det som vi behöver jobba på får vi nog alltid jobba på. Det som vi gör bra, det sitter där det ska.

Nästa helg ska Casey tävla agility för första gången på nästan 10 månader. Det är 10 månader sedan han skadade sig. Ibland känns det som en evighet sedan, ibland som det hände igår. Casey är fullt frisk i sitt ben och tillbaka i både kondition och muskelmassa. Jag ser ingen skillnad på hans inställning till agilityn nu och innan skadan. Det är samma härliga och knäppa hund som tar sig an allt han får i sin väg utan den minsta försiktighet. På gott och ont.

Jag har inga förväntingar på tävlingen, bara glädje att få insupa allt vad tävling innebär. Stå där i starten, samla ihop sig själv sin hund och sedan bara köra vårat race.

Vi kanske ses på Malmömässan?