Idag kan man säga att Casey är fullt ut tillbaka på agilitybanan sedan i somras. Det var träningstävling i ridhuset och Casey fick hoppa de höga hoppen. Det gick hur bra som helst!

Första loppet var jag väldigt passiv, jag ville hela tiden se hur han hoppade och hade ingen tanke på att jag behövde själv röra på benen. En del missförstånd blev det, som redde upp sig till andra loppet. Jag provade hopp-sväng kommandot (Check), som jag har tränat hemma en tid tillbaka. Casey förstog inte utan tolkade att det var ett bakombyte jag gjorde, så han flickade ut från mig och fick på så vis en bättre väg till nästa hinder. Något jag inte hade uppmärksammat under banvandringen.

Andra loppet vågade jag springa mer offensivt. Jag hade med mig det som strulade från förra loppet och fick till de bitarna bra. Det var riktigt härligt att äntligen få köra agility på riktigt igen med Casey! Jag ser fram emot våren och få komma igång träna ännu mera. Under tiden får jag ta till vara på ridhusträningen och träna de övningar jag kan hemma med ett hinder. Två saker som jag känner att jag få lägga mycket fokus på är starterna och Caseys hela attityd till tävlingslika sammanhang. Han behöver komma i rätt aktivitetsnivå. Ständigt dessa starter, så går det när man slarvar från början.

Som flera av er som är vän med mig på Facebook har sett är Colt röntgad, armbågar och höfter. Maths på Husdjurshälsan, för övrigt otroligt kunnig inom röntgen, hade inget att anmärka på Colts leder. Precis som många andra som röntgar kunde han inte säga vilken grad det var på höfterna, då det är SKK som bedömmer. Troligen tack vare vårat samtal innan om skillnaden kring de olika graderna kunde han förklara hur Colts höfter såg ut gentemot det han hade förklarat till mig innan. Så jag vet vad Colt har för höfter enligt Maths

Vilken grad det än blir, så är det viktigaste att jag vet att Colt har helt friska leder och kan köra på fullt ut i allt som vi ska hitta på i framtiden! Nästa helg bär det av igen till Husdjurshälsan för att kolla knäna.

Vi pratade mycket som sagt om leder, röntgen och även avel. Det var otroligt intressant. Mitt i samtalet kom Maths med ett förslag som fick mig att tänka till. Om jag går vidare med förslaget kommer mitt liv att få en helt ny inriktning. Vi får se vad som händer, och händer det så talar jag om det så småning om

Äntligen säger jag bara! Jag har kommit ikapp med alla bilder och nu ligger de uppe på fotosidan. Ett helt gäng från 2009 och nya bilder från iår. Välkommen in och kika!

Jag var ute och fotade idag. Iskallt, men med bra så kallade jägarvantar klarade händerna av kylan. Jag köpte för ett tag sedan ett nytt objektiv. Nikon 60 mm / 2.8 macro. Den tog jag med mig idag och vad skillnad det är på glugg och glugg. Jag är mycket noga med bra skärpa och jag kan se påen del bilder vilken typ av glugg människor kan tänkas använda, billig eller dyr variant. Det lönar sig lägga extra slantar på orginalmärken! Denna lilla macro jag har köpt är helt enastående på den biten! Jag är HELNÖJD!

Denna länk fick jag av Anna som såg den i Mettes blogg. Fy så otäckt och verkligen en anledning till varför delbart däck ska finnas!

Det är åt sådant som jag snart ska berätta som jag inte ska skratta åt. För det är inte roligt… Men jag kan verkligen inte låta bli för det är så komiskt, och det är inte jag som har blivit drabbad.

Colt har gjort det igen, och nu börjar han bli riktigt billig kille osm är dyr i drift om Patrik får säga sitt. Vet ni vad han har gjort? Jo, han har nämligen tuggat sönder ett huvudstöd i Patriks bil. Inte nog med det. Colt har också vässat på sin signatur genom att lämna ett par snygga bitmärken på handbromsen.

Patrik har ingen hundbur i sin bil. Han tycker inte han behöver det, eftersom han sällan har hundarna i sin bil. De gånger de händer så sitter de bara där en kort stund. Det är kanske dags för Patrik att tänka om?!

Idag fick jag veta att jag kommer bli uppsagd sista dagen i februari och jag kommer jobba min sista dag som fastanställd sista april. Det var rätt väntat eftersom jag i våras blev varslad. Dock var jag inte beredd på att jag skulle bli uppsagd innan sommaren, utan trodde att jag skulle bli det efter. Men hon som är mammaledig ville komma tillbaka tidigare.

Det är med blandande känslor jag har fått detta besked. Jag har ju länge viljat göra något annat nu. Jag är klar som brevbärare känner jag. Men jag har under tiden inte helt vetat vad jag vill göra, och det vet jag fortfarande inte. Dessutom har jag blivit bekväm av mig. Det är tryggt att ha en fast inkomst och kan planera sitt liv efter det.

Jag tror allt ha en mening. Uppsägningen har sin mening, kanske för att ge mig den där spark i baken som jag så länge har behövt för att ta tag i att förändra mitt liv.

Jag kommer sakna mina arbetskamrater, men inte mina arbetsuppgifter och verkligen inte med chef. Hon är bra som människa, men någon bra chef är hon inte.

Givetvis känns det lite deppat att jag förlorar mitt jobb. Men jag är frisk, ung och har möjligheter att få nytt jobb. Mina problem som jag har känns väldigt små när jag läser om Frida som kämpar mot sin cancer. Vilka chanser har hon, en av de mest raraste varma människor jag har träffat. Ibland är livet hemskt orättvist. Varför just hon?