Detta har varit roligaste söndagen på väldigt länge, och fylld med hundträning

Fredrika och jag åkte ner till Halmstad för att träna agility i ett ridhus med ett helt gäng andra glada agilityfolk. Det första passet i ridhuset var för nybörjarhundar, men våra är inte ens i det stadiet. Vi började med våra ynglingar och fick ett hörn för oss själva. Bland annat tränade vi på hoppteknik efter Susan Salos-film som vi kollade på igår. Både Colt och Hippie var duktiga på övningen one jump. Det enda jag har att påpeka på som jag tror Colt gör är att han drar bakbenen under sig för tidigt. Jag är inte säker. Annars tycker jag att han hoppar bra för övrigt.

Colt börjar få mer intensitet i träningen, det börjar gå undan när han utför saker. Roligt tycker jag! Trots totalt ny miljö och sällskap med favoriterna Fredrika och Hippie koncentrerade han sig bra även i längre stunder.

Casey fick springa bana. Två lopp blev det för hans del. Trots att Casey har en del saker för sig som jag blir tokig på gjorde vi lopp som kändes väldigt bra Filmen är från andra loppet. Casey blev osäker om han hörde mitt okej i starten vapå jag får säga okej en gång till.

Förhoppningsvis dröjer det inte alltför länge innan snön är helt borta från agilitybanan, och då ska det fokuseras mycket på starter, gunga och boxhörn.

Två nöjda mattar och fem glada hundar åkte vi sedan vidare upp till Falkenberg för att få lite skottträning för ynglingarna. Ingen rekation för skotten varken i passivitet eller lek. Det var väntat, men eftersom det var ett tag sedan Colt hörde skott sist så ville jag kolla av. Men de är klart, är man en Colt så borde skott vara en baggis

Tack Fredrika för en riktigt kul söndag

Det blev även bilder från dagens agilityträning med de små!

Jag satt här under morgonen och rotade bland mina gamla bilder.
Bland alla fann jag dessa, bilder på Billie när han var precis hemkommen. En liten taning valp som var rädd för det mesta. Det tog några veckor innan han tuffade till sig. Hans stora förebild under sin uppväxt blev Boggas, min schäfer. När jag tittar på dessa bilder väcks så många minnen från Billies ungdom. Jösses, det är tio år sedan han var så liten. Tio år går fort…

Visst var han söt som liten!

Casey är en liten bit över fem år. Han är inne i vad man ofta kallar den bästa åldern. Han har vuxit ifrån sin valpighet, sin slyngelålder och dess fasoner. Han har vuxit på sig, grovnat till och är numera en riktigt kelpieman

Jag har levt tillsammans med denna svarta gosse i fem år. Han var efterlängtad och han är en dröm som har gått i uppfyllelse. Det tog några år innan jag vaknade upp och insåg att drömmen faktiskt är sann. Vad vackert jag skriver om om en hund som för många är just bara en hund.

Visst, Casey är bara en hund. Men för mig är han så mycket mycket mer. Han är en familjemedlem och en vän som jag delar mitt liv med. Han ser allt, alltid med samma trogna glada ögon tittar han på mig. Det enda han vill är att vara lyckig hund. Att få sin mat, komma ut, aktivera sin hjärna och få kärlek. Jag ger honom det ger han mig det bästa en människa kan få av en hund; trofasthet. Jag vet att han skulle gå genom eld för mig.

Jag vet inte om hundar kan känna kärlek, det är väl ett mer mänskligt begrepp. Men jag vet att hundar kan känna trofasthet och glädje lika mycket som de kan känna rädsla och aggressivitet.

Varför skriver jag detta om Casey, och inte om mina andra två hundar? Jag älskar dem också. Med Casey känner jag en speciell värme i kroppen som jag inte känner på samma sätt för de andra. Vi har fått ett band!

Det är du och jag Casey i vått och torrt. ♥

Mentalbeskrivningen närmar sig för Colt.
Förhoppningsvis blir det av om 1,5 veckor. Annars väntar vi till slutet av mars. Ni kan gissa vad som kan orsaka att mentalbeskrivningen inte blir av Börjar på s..

Colt fick idag sin första kontakt med ett spöke. Han knäppte på skallet och blåste upp sig ordentligt för att skrämma iväg spöket. Han dundrade fram och bara ett par menter innan spöket la han in bromsen och gjorde vad han kunde för att mota bort det. Så började spöket prata och han blev väldigt förvirrad. Det är ju en MÄNNISKA! Ni skulle se hans lycka. Han var så uppe i varv så det blev många känslor på en gång och det tog en stund innan han kunde helt sansa sig och inse att att det bara var en helt vanlig människa under alla röda kläder.

Jag ska förklara närmare om vad som hände om det jag nyss beskrev. Hela sitautionen liknade för mig delar av momentet spöken under MH. Skillnaden här var att detta skedde under ej anordnade omständigheter.

Jag hade åkt ut till Åttabro för att se på det Patrik hade beskrivit om hundgården. Enligt honom hade taket rasat på ett ställe. Nu var det inte så farligt som jag hade föreställt mig, men jag vågar inte ha hundarna där. Sålänge det är snö, och inga möjligheter att laga taket får hundarna vara med Patrik på jobbet tills vi har hittat en annan lösning.

Hur som helst var hundarna med och sprang lösa på gården. Jag hann se min mamma komma långt innan hundarna gjorde det. Casey som har en tendens att hälsa hårt på mamma kallade jag in och lät vara hos mig. Medan Billie och Colt strosade omkring utan att veta vem som var på ingång. Colt fick syn på mamma. Jag har ingen aning vad egentligen Colt kan ha sett, men jag anar att det han såg var misstänktsamt. Mamma har ett rörelsemönster som alla mina hundar verka reagera misstänksamt mot. Saken blev inte bättre när hon kom iförd stor mössa och en stor lång kappa. Hon såg ut som ett spöke från MH, fast röd

Nu är det givetvis inte säkert att han reagerar likadant på MH, men jag börjar allt mer ana hur han kommer reagera. Det ska bli väldigt spännande att se honom in action!

Colt förövrigt har vuxit mycket mentalt sista tiden.
Han har börjar stå upp mot Caseys hårda och ibland lite fula lekar. Tidigare skrek Colt av Colts nyp i lek och därmed var leken slut. Nu kan Colt nypa tillbaka och visa att det Casey gör är inte ok. Vilket Casey mycket snällt accepterar och tar ner leken på en mildare nivå. Colt bjuder upp mer till lek mot Casey och kan därför numera tåla lekens chargång.

Colt börjar också bli mer hane och jösses vad det ska pinkas och luktas överallt. Han har ännu inte kommit på detta med att slicka piss (tack och lov). Dock har han blivit förälskad, i en hane! Jag måste ta och prata allvar med Colt, för detta går inte. Det värsta med Colts kärlek är att hanen han har blivit kär i, är den gamle gossen här hemma, Billie. Stackars gamle man…

Det lönar sig att träna bara en gång i veckan just nu.
Båda hundarna tycker jag utvecklas fint från gång till gång. Speciellt Colt. Visst blir det hjärnsläpp hos honom, men han börjar mer och ta till sig det jag vill lära honom och han börjar få en riktigt trevlig attityd också.

Agilityträningen har jag inte mycket att påpeka om. Båda var riktigt duktiga. Casey och jag gjorde flera verkligen bra kombinationer. Jag tänkte inte på det då, men nu när jag kom hem och började tänka på kvällens träning insåg hur bra det hade gått. Colt börjar bli allt mer säker i slalomen och jag kunde första gången lägga in slalomen i en kombination. Han tar alltid rätt sida av första pinnen, det är något han har lärt sig bra.

Jag hann med lite lydnadsträning efter också.
Jag passade på att träna platsliggning när det fanns gott om störning i form av andra hundar som rörde sig runt om i ridhuset med sina förare. Colt ligger, men jag tror han rör sig när jag går i från honom. Colt har en bricka i sitt halsband som slår mot metalldelen när han rör sig. Detta hör jag varje gång jag går i från. Jag ser också att han ligger lite längre fram än vad jag har lagt honom.

Colts bricka gav mig en idé i träningen. Att sätta en liten bjällra i halsbandet. När den höres vet jag att han rör på sig för mycket och jag kan tajma bättre med att säga till honom. Jag vet inte om det fungerar, men det är en idé som är värd att prova

Jag fick träffat Sara och Ned på ridhusträningen. De har åkt hela vägen från Stockholm till Varberg för att imorgon åka upp mot Alingsås. Starkt gjort under desssa väderförhållanden. Neddan såg jag senast i somras och han har vuxit till sig, den härliga gossen

Jag har varit ute i Åttabro idag med, och fler bilder har det blivit.
Merlin, min mammas schäfer tog jag med på en liten tur och busade med honom. Följden av detta blev att jag inte fick in honom i huset igen. Han tyckte det var lite för roligt helt enkelt

Bilderna från idag