Så hurtig jag känner mig.
Jag tog med mig Colt och Casey för en joggingtur, den första på mycket länge. Planen är att börja jogga regelbundet och komma iform inför Vårruset som går av den 4 maj i Halmstad. Det ska bli riktigt kul. En gammal god vän och jag ska slå ett slag i saken och prova på att springa tillsammans. Hon är en van joggare i tävlingssammanhang, medan jag är helt ny. Grabbarna ska få följa med

Bilden visar inte direkt något med jogging att göra. Utan den visar hur det såg ut vid samma tidpunkt för två år sedan. Ingen snö!!! Så här mycket snö så här länge har det inte varit i Varberg på 20 år, minst. Vad hände med den globala uppvärmningen?

Bilden är från ett vallningstillfälle och det är dags att absluta passet, vilket inte Casey alls är intresserad av. Han vill ha mer får!

Jag längtar till våren, vem gör inte det!

Colt är friröntgad på båda armbågar och höfter.
Pappret kom också och där står det att han har B-B. Att han skulle bli fri på höfterna visste jag. Dock blev jag förvånad och ganska besviken att han fick B. Jag ska undersöka vidare varför han fick just B.

Senare…

Jag känner mig mer nöjd med bokstaven B.
Efter har pratat med både Biggan (Colts uppfödare) och Maths (han som röntgade Colt) känner jag mer till freds över Colts röntgenresultat. Maths förklarade den lilla lilla skillnad mellan A och B, samt massa där till. Han var inte alls förvånad över Colts grad, dock smått förvånad över min reaktion över resultatet.

Att jag blev besviken beror på att jag trodde helt säkert att han skulle få A. Jag fick ett gulligt SMS från Biggan om grattis till B-höfter. Jag trodde faktiskt inte jag skulle reagera så nämnvärt, men det gjorde jag. Jag vet nu efterhand varför, men det tar jag i ett hemligt inlägg senare

Fia påminde mig om något jag skrev för ca en månad sedan i hennes blogg. Och jag har så rätt i mitt eget skrivande. Så jag borde tycka precis samma sak om min egen hunds höfter precis som jag tycker om andras.

”En fri höft är väl ändå alltid en fri höft? Sedan om det är A eller B bryr i alla fall jag mig inte om.”

Jag tänkte bjuda på två agilityfilmer på mig och Billie när vi tävlade för fyra-fem år sedan. Tyvärr har jag bara dessa två på datorn. Det fanns fler, men alla inspelade på analogt vis och aldrig inlagda digitalt. Jag får glädja mig för de två jag har som är ett roligt minne från min och Billies agilitytid.

Agilityklass 3, Bollnäs juli 2005.
Jag säger bara en sak, min handling och mina utrop. Jag känner hur kinderna blossar röda varje gång jag tittar på filmen. Pinsamt märklig handling Det har hänt en hel del sedan dess, tack och lov

Kommentarer kring filmen; Jag funderar på vad jag gör i starten, finsk rumpa?  Billie hade running contacts på ahindret och gungan. Han missade vad jag kan komma ihåg aldrig ett kontaktfält på dessa. Men balansen hoppade han glatt över kontaktfältet om jag inte var där och visade. När jag började agility med Billie (2000) fanns inget som hette kontaktfältsbeteende. Jag tror knappt ordet handling fanns då heller. Som förare visade man vägen ner, eller röt som en blådåre på hunden så den stannade.

Som man kan se tydligt på filmen använder jag mycket ”ut-hand”, dvs handen som INTE är närmast hunden. Detta lärde jag mig för många år sedan för att få hunden ut från sig. Jag minns att Billie sprang som bäst om jag ropade mycket på honom, därav alla möjliga kommandon och rop från mig.

Agilityklass 3, Kumla BK maj 2006.
Ett år senare ser det mycket bättre ut mot förra filmen, eller vad säger ni?  Detta loppet kom vi på 3:e plats och tog vi vårat första och enda inteckning. En inteckning motsvarar cert, men är för blandraser och oregistrerade hundar.

Kommenterar kring filmen: Denna film är mindre än ett år efter första filmen, och det är stor skillnad på min handling. Jag tror att jag hade precis upptäckt Gregs handlingsystem och började anamma systmet. En ut-hand dyker upp precis i början av loppet och mitt prat på Billie hängde dock kvar. Ett trevligt lopp av oss

Följ min blogg med bloglovin

Jag har lite strul med bloggen och bloglovin…

En upplevelse på Aisa spa.
Patrik gav mig i julklapp en halvdags behandling på Aisha spa. En julklapp som jag fick för två år sedan. Vad brukar man säga, bättre sen än aldrig.

Bland annat ingick massage. En massage som var mycket efterlängtad av mig. Jag har haft besvärlig ryggvärk senaste veckan och gått och längtat att bli av med den. Lite massage gör säkert gott, tänkte jag. Ironiskt nog försvann ryggvärken igår, en dag innan behandlingen. Nåja, behandligen var underbar och jag rekomenderar den för er att besöka Aisa spa. Kostar dock en slant.

Patrik och jag underskattade effekten av behandlingen och kände oss inte särskilt trötta. Tills vi kom hem…Vi båda tänkte bara känna lite på kuddan. Vi båda slockande direkt och sov två timmar. Dock fick jag inte sova särskilt djupt eftersom Colt försökte få igång mig till lek. Han droppade bollar och annat dylikt i ansiktet på mig. Han var inte poppis just då.

Träning blir verkligen vad man gör det till.
Ikväll bar det iväg till Skulta ridhus för agilityträning. Jag tog med båda grabbarna Caos. Colt hade ju tidigare under dagen visat tydliga tecken på att han var understimulerad, så han fick följa med ändå om planen var en annan från början.

 Jag har bestämt mig för att göra det bästa av ridhusträningen, ha kul och bjuda mer på mig själv. Det ger effekt på en gång. Träningen var riktigt rolig och lyckad. Jag trivdes. Vi var inte särskilt många idag och fick därför köra på ganska intensivt.

Caseys grunder i agilityn såväl hinderkunskaper som handlignen sitter bättre än vad jag tror. Jag förväntar mig nämligen att han ska göra mer fel än vad han gör, vilket i sig inte gör något för då får jag mer att träna på. Men Casey gör det jag ber honom om. Så håller jag mig skärpt och kör den handling han kan så går det jätte bra. Den som inte kan sin agility är jag. Jag föll tillbaka till någon gammal handling som jag inte kört sedan jag var som mest aktiv med Billie. Ut-hand och allt vad det var. Märkligt hur man kan falla tillbaka till saker man inte ha gjort på evigheter.

Kvällens bekymmer för mig var gungan. Den är verkligen inte bra. Den slår tillbaka på Casey när den har landat och Casey är längst ut. Jag har sett att den gör det på flera stora hundar. Jag ska framöver låta bli att träna på just den gungan med Casey.

Colt var helt galen ikväll. Han var mer i luften med sin tassar än i marken. Det allra första övningarna kunde han inte koncentrera sig något nämnvärt utan sprang och studsade för allt vad han hade. När väl värsta överskottsenergin hade lagt sig började en riktigt rolig och träningsvillig Colt komma fram. Han var jätte duktig ikväll. Jag provade att göra lite framförbyten med honom och de fungerade ganska bra. Dock är han extremt signalkänslig och minsta fel jag gör i handlingen blir en följd att han springer förbi eller under ett hinder. Han har ju väldigt lite agilitykunskap så det är ju flera faktoer som påverkar att han just springer förbi hinder. Och mer kunskaper förväntar jag inte heller att han ska ha för sin ringa ålder.

Jag försökte mig på tolvpinnarsslalom också, vilket han faktiskt gjort helt självständigt två gånger. Han sökte över ingången själv! Sedan blev det några gånger som han hoppade portar och så, givetvis Men så glad jag blev, polletten har lossnat.

Jag är så nöjd med kvällens träning, hundarna har varit duktig och jag har varit duktig!