Nu har huvudet fått lite att tänka på, som om jag int har nog.

Jag ska inte ta några förhastade slutstade när det gäller Colt. Han utvecklas och han blir en allt mer träningsbar hund. Men om han någonsin bli en häftig träningskamrat är svårt att säga. Vi får se med tiden hund han mognar.

När jag från första början tittade på kelpie ville jag ha en hund med mycket arbetskapacitet och stor intensitet. Hade jag fått Colt som första kelpie, hade jag nog valt en annan ras idag. Tyvärr får jag säga, men han saknar intensiteten och det där lilla extra som jag vill ha. Men för det är han ingen dålig hund. Det är en väldigt snäll, träningsbar och härlig hund jag har i Colt. Det är en hund som jag kan lära mig väldigt mycket utav som hundtränare.

Jag får inget direkt gratis med Colt som jag har fått med Casey. Farten i Casey har alltid funnits och jag har aldrig behövt träna på att få mer fart. Colt får jag göra det, bara en sådan enkel sak som inkallning får jag fundera ut hur jag ska få honom att bihehålla hög fart ända in till ingångarna. Samma gäller apportering. Fotgåendet ser jag fina tendenser till mycket fin position så länge han inte hamnar bakom. Jag har börjat träna att skicka honom ut till en kon, en del av elitmoment. Jag borde kanske ha börja med rutan inann konen, men i dett fall handlar det enbart att lära honom jobba från mig. Colt tycker det är jättejobbigt, oavsett vad han ska springa till. Samma sak har jag sett i agilityn. Han har svårt att lämna mig och gå före upplever jag. Han gillar belöningar, men jag får inte riktigt honom att ”dödligt” jobba för den. Jag kan spela allan hur mycket jag vill eller ge den smarrigaste godis, det spelar ingen roll för om Colt inte är sugen så är han inte det. Det är en utmaning! En del dagar gillar jag utmaningen, en del dagar är det strävigt.

Jag tänker hela tiden att detta är bra för mig som hundtränare och ser bortom en framtida tävlingshund i Colt. Tävlar kanske vi gör, men inte alls mot några mål som jag har med Casey. Jag är så galet tacksam att jag har Casey också, som älskar att jobba och gör allt. Det är märkligt hur mycket jag uppskattar honom nu

Jag tittar på ny hund inför framtiden. Jag vill ha några år (minst fyra) mellan hundarna. Jag vill ha kelpie igen, jag tycker väldigt bra om rasen. Ändå om jag vet att jag i grunden hade mer gillat att träna en Border collie. Under de tillfällen jag har lånat en BC att köra med har det passat mig handen i hansken. Det har klaffat direkt. Jag vet också att en (bra) Border collie konkurrerar på ett helt annat sätt än vad en kelpie gör. Kelpien har sin storlek emot sig och hitta en riktigt bra kelpie till tex, agility är svårt. Dock är det inte omöjligt, det har bevisats flera gånger. Dessutom så tycker jag ju som sagt om rasen otroligt mycket. Jag skaffar i första hand en ras som jag tycker om och gör det bästa av den.

Jag tittar runt på flera uppfödare, men hittat en som jag också har tagit kontakt med. Jag kan säga att jag går emot tidigare tankar kring hur jag väljer kelpie, men jag tror på denna uppfödares hundar och framför allt hennes avelsmål. Sedan har jag även en plan B, som egentligen är en plan A. Men om det vill jag inte ens berätta i min låsta blogg. Några av er vet. En är inblandad i det hela och någon mer vet av att jag har berättat

Men så kan allt på gungning idag efter jag fick ett erbjudande om en dvärgpinchervalp. Jag är väldigt lockad! Men, det finns ett men. Det blir nära i ålder med Colt och tid, har jag verkligen tid med fyra hundar? Och jag med en liten dvärg? Eller är det bäst att faktiskt vänta så som jag har tänkt från början? Ja, det är några frågor att tänka på.

Yes! Äntligen är joggingen igång igen. Det har blivit ett ganska långt uppehåll i vinter. Jag gjorde ett par försök att jogga i snön, men halkade runt för mycket. Jag vågade inte riskera att ramla och slå mig.

Anna och jag har sedan ett bra tag tillbaka bestämt oss att prova oss på ett tjejlopp tillsammans. Vi anmälde oss till Vårruset som går av den 4:e maj i Halmstad. Det har jag säkert nämnt innan.

Jag kan villigt erkänna att jogga är inte min grej. Men när jag kom på att jag kunde ha med mig hundarna har joggingturerna blivit ett riktigt nöje. Jag tycker det är roligt att se hundarna trava på med svansarna i topp. De verkar gilla denna form av aktivitet. Fast de gillar ju all form av spring.

Vi var ute hos Anna i Åskloster och joggade. Otroligt vackert område. Anna var snäll och tog lite bilder på mig och hundarna innan jag for hem igen. Tack!

Nu är vi gång! Badsäsongen kan slänga sig i väggen, jag tränar för att komma i from till agility 2010!

Psst…Ni har väl inte missat att det ligger nya album under foton?!

Casey mars 2007. Foto: Louise Eriksson

Planeringen blev omkastad idag, istället för agilityträning blev det spår. Helt okej det med, till och med riktigt kul! Det var nu ett bra tag sedan hundarna fick spåra, kan det ha varit i oktober senast?! Jag minns inte riktigt, men ett så här långt uppehåll från spårningen har de aldrig haft. Att vädret är orsaken behöver jag knappast nämna…

Casey är en rutinerad spårhund som kan alla rutiner. Det var tidigt klart för honom att det vankades spår och så fort jag öppnade bakluckan började han vittra spår. Colt har inte alls mycket erfarenhet av spår i sitt unga liv, men han har ett minne som heter duga.

Båda två var enormt ivriga när de kom ut och ville bara leta spår, men på sina sätt. Casey rastade sig, var relativt lugn men hela tiden hade nosen i vädret för att ta in spår. Colt…han hade inte tid med något så onödigt som att rasta sig. Han drog som besatt och vill för varje pris hitta spår. Väldigt olika beteende för samma förväntan. Colts beteende förvånade mig faktiskt eftersom jag inte trodde han var så tänd på spår.

Casey fick börja och han började väldigt bra, dock med mycket högt tempo. Jag fick hålla igen Casey en hel del så att han inte började rusa i spåret. Ju mer han spårade desto galnare blev han. Jag upptäckte att han hade svårt att plocka upp spåret efter varje pinne, vilket han har haft innan också. Men då förstod jag inte att det var just det som var problemet. Jag hade oturen att kliva över ett kadaver när jag la ut spåret. Men jag tänkte att det kan vara en bra svårighet att träna på. Casey tyckte kadavret var en fantastisk belöning och nästan grävde sig fram för att nå det. Jag insåg att den svårigheten kommer han inte gå över, så jag lyfte över honom och satte på honom på några meter efter. De var ett galet tempo en del slarv, men jag är nöjd med Caseys spårande idag. Jag får ju ta för vad det är också. Nu vet jag vad vi ska träna på nästa gång, dock inte fler kadaver föhoppnigsvis.

Summan av Caseys spårade är att han är lugn innan han släpps på och väldigt het i själva spåret.

Colt var helt utom sig när han fick på sele och svansen gick som en liten propeller. Dessutom pep han och drog sig fram som en galning. Han skulle ha spår. Han fäste inte riktigt i början på spåret, men när han fick fästet förbyttes han till en mycket sansad och fokuserad gosse med väldigt fint spårarbete och tempo. Här har det hänt grejer under den långa viloperioden. Nu vet jag inte hur långt hans spår var, men han fick två pinnar och en vinkel. Pinnarna tog han och vinkeln var absolut inga problem. Jag är otroligt nöjd med Coltens spårande!

Summan av Colts spårande är att han är totalt galen innan och väldigt sansad när han är i själv spåret. Snacka om vilka olika hundar jag har i spårningen. Jag gillar båda sätt faktiskt! Det är roligt med heta Casey och skönt med sansade Colt.

Ibland går det otroligt fort i svängarna. Denna helg var allra först planerad att jag skulle titta på Hippies MH. Den blev inställd pga av snön, som faktiskt hann försvinna innan. Jag planerade om helgen och skulle iväg på fotokurs, men den blev också inställd, till min stora besvikelse. Så denna helg var helt tom. Jag var också nedstämd av diverse anledningar. Så jag såg inte direkt fram emot helgen mer än att få vara ledig.

I fredagskväll vände hela helgen för mig. Linnea och jag planerade in agilityträning och Fredrika tipsade om en workshop i temat ”Tävla med glädje” på Falkenbergs BK. Workshopen var otroligt givande med Jenny och Fredrik Wibäck i spetsen. I stora hela drag handlade det om vilken inställning jag har gentemot min hund, mitt tränade och tävlande. Det togs upp saker att fundera och tänka kring rutiner inför träning och tävling, olika typer av mål, störningsträning, kedjning och uthållighet. Mycket av det som sades har jag med mig sedan tidigare både av erfarenhet och när jag drillades i tävlingspsykologi av Ewa-Marie för över ett år sedan.

Det som var mest fantastiskt med denna workshop var den nytändning jag fick. Jag kände att jag faktiskt kan detta med hund och är bra på det. Jag har under en längre period tappat både glädje och självförtronende till hundträning/tävling vilket har gjort att jag har tappat också motivationen för att träna ordentligt. En enda dag med så underbara instruktörer som Jenny och Fredrik fick mig att komma på fötter och längta efter att träna hund igen, på riktigt! Gisssa vad jag gjorde när jag kom hem, gick direkt till fotbollsplanen och körde ett par moment med BÄGGE kelparna. Det gick BRA och det var framförallt ROLIGT!

Workshopen gav mig också nya insikter kring målsättning.

”Mål är till för att skapa mening och glädje”

Jag har släppt alla mina mål med Colt, men gårdagen fick mig att börja tro igen. Visst sjutton ska jag sätta upp mål med Colt också nu när jag har fått  bra vertyg i hur jag ska sätta upp dem. Bland annat:

SMARTA mål

Specifika – vad för mål? (ex. starta lydkl 1 gå med slakt koppel på promenad)

Mätbara – målet ska vara möjligt att utvärdera (ex. tävlingsresultat)

Accepterande – är jag beredd att genomföra det jobb som krävs? (ex. träna så mycket som krävs för att få hunden till SE LCH)

Realistiska – har jag och hunden förutsättningar? (extremt ex. går det med en tax till IPO)

Tidsbestämda – när? (ex. uppflyttad ur appell under 2011)

Annonserande – skriv och berätta! (ett mål uppnås till större procent om det skrivs ner)

Det ska bli roligt att skriva ner vad jag vill nå för mål med Colt. Casey har ju jag satt upp mål sedan flera år tillbaka, flera av dem har jag uppnått, andra är jag nära att uppnå. Dock tänkte jag justera målen enaning så de följer samma mall som Colts.

Nu återstår agilityträningen med Linnea vilket ska bli väldigt kul, jag ska få träffa hennes nya lilla stjärna Hugo. Vilket jag har hört är en bedårande liten kavat valp.

Gah! Jag skrev närmare 2 A4-sidor om skillnaden mellan Colt och Casey, och tyckte ändå inte att jag fick fram det jag ville. Allt åkte i papperskorgen och jag gör ett nytt försök.

Jag har insett nu med två kelpies i bagaget att jag har svårt att träna valpar och unghundar. Jag vill gärna avancera fort i träningen och lägga på nya högre krav. Vilket inte har varit helt lyckande. Dock har jag inte samma problem med Colt som jag hade med Casey i samma ålder, vilket säkert beror på deras olika personligheter.

Casey är i största del klickertränad och jag har använt mycket shejping. Han har svarat bra på denna träningsmetod. Får han ingen utdelning på ett visst beteende provar han något nytt tills han får utdelning. Jag har provat och experimenterat med Casey, bytt olika metoder inom klickerträningen och helt enkelt provat mig fram tills jag har fått fram den målbild jag satte från början i hur jag vill ett moment ska se ut. Det har blivit en del missförstånd och konflikter av allt provande, men Casey är en förlåtande hund och ”glömmer” konflikterna bara hanfår det han gillar bäst; mat och bollar. Casey jobbar för sin belöning, vilket är den största skillnaden mellan honom och Colt.

Colt tycker om belöningar. Men han jobbar inte för dem, utan han jobbar för mig. Han vill vara mig till lags. När jag började med shejping blev det error direkt i Colts hjärna. Colt bad mig att visa vad han skulle göra, medan jag bad honom kom på själv vad han ska göra. Det blev ett för stort ansvar för Colt. Att be hunden tänka själv är också att ge hunden ett ansvar, vilket inte riktigt alla hundar kanske klarar till en början. Det är min åsikt.

Jag fick helt enkelt tänka om med Colt hur jag skulle göra i träningen. Jag ville få fram ett visst typ av ställande på honom. Han satt ner och reste bakbenen till stå istället för frambenen. Ett beteende som jag tror är mycket svårt att få fram om man inte hjälper dem. Jag fick tips hur jag skulle göra, vilket var enkelt. Säga stå och samtidigt trycka handen lätt upp mot hans mage. Belöna direkt när han ställde sig. En kraftig hjälp som jag minskade ner så fort jag såg att han började allt mer förstå vad jag ville av honom. Idag är det Colts bästa moment, och jag behöver bara säga stå eller bara vänta ut att han gör beteendet och han får ett klick. Med mig på vägen av denna träning fick jag hanteringsträning gratis.

När jag väl har lärt Colt något är det svårt att lära om honom. Så fort jag försöker ändra, prova nya saker för samma beteende blir han direkt osäker och vill inte längre träna. Fredrika som har följt Colt sedan liten sa till mig för ett tag sedan att Colt får jag bara ge ett val, att göra rätt och stegra mycket mycket långsamt i svårighetsgrad. Det kräver en hel del mer planering i träningen än vad jag behöver med Casey.

Bara en sådan enkel sak som jag lärde Colt runda hinderstöd i somras, det blev han riktigt duktig på. På sista tiden har jag lagt till lite höjd på hindren vilket Colt utan några som helst problem hoppa över. Men i svängarna springer han under hindren. Det dröjde innan jag förstod VARFÖR han gjorde så. Colt gjorde endast det han har blivit lärd, springa runt hinderstöd. Lösningen på detta blev att sätta flera hinderstöd där han inte fick en chans att springa under.
Så när jag lär in något nytt på Colt och Casey går jag olika vägar för att få fram samma beteende. Senaste moment jag lärde in på dem var ”vacker tass”. Casey har sedan tidigare lärt sig att nosdutta i min hand. Han har också lärt sig sätta tass på target. Så jag använde mig av de han tidigare kunde. Jag la handen på golvet och väntade till han satte tassen på handen. Först provande han såklart med nosen men eftersom det inte gav utdelning provade han något nytt.

Utdelning kom och jag höjde handen från golvet och fortsatte så. Ja jag tror ni kan se själva utvecklingen på det hela.
Colt gjorde jag så enkelt som ta tassen direkt och lyfta den och sa tass samtidigt. Han fick belöning för det jag gjorde. När han förstod kommando tog han första trevande steget att lyfta tassen, direkt han gjorde de fångade jag upp den och gav belöning.

Båda metoderna tog lika lång tid att lära in, och båda hundarna är lika glada i att göra det. Casey är färdig med sitt tassinlärande, men Colt håller jag lära att ta till tassen även när jag inte säger tass, omvänd klickerträning. Haha, jag vet inte om jag kan kalla det så. Men jag lär in beteendet på Colt med hjälper, tar bort dessa hjälper och sedan klickar fram hans beteende. Vilket har gjort att jag kan så smått använda klickerträning Colt.

Jag har lärt mig under vägen att det viktiga i träningen med hundarna är att hitta träningssätt som passar dem. Ju mer jag kan om olika sätt att träna desto mer kan jag anpassa träningen till vilken typ av hund jag har.

Jag har idag varit på workshop i temat ”tävla med glädje”. Otroligt givande och som har med detta inlägg också att göra. Jag ska berätta mer om workshopen, men det får bli imorgon