Caseys agilitycomeback

Nu är vi tillbaka, Casey och jag. Comebacken är gjord vilket gav två disk som resultat. Ganska väntat. Med tanke på att Casey har varit bort från tävlingar i 9 månader (skrev först 10, men hade räknat fel). Samt utebliven regelbunden träning blir ju därefter. Men vilken lycka, speciellt för Casey. Ni skulle sett honom när han insåg att HAN skulle få springa agility på riktigt. Han gick in i sin bubbla och glömde mig utanför

Casey var väldigt kontaktsökande och verkade tro att han bara var med för att inte göra något speciellt. Men när han började känna igen mina startrutiner inför första loppet vaknade han till och blev som besatt att få springa agility. Jag hade inte mycket kontakt med honom i starten kan jag säga. Jag var inte speciellt nervös, jag visste att jag hade med en mycket het hund att göra med och visste att det skulle bli därefter.

Casey höll på att ta fel tunnelingång två gånger, andra gången fullföljde han sin väg. Jag trodde att det var jag som var en aning sen i handlingen eftersom jag kände mig lite stel och ringrostig under loppet. På filmen efteråt såg jag att Casey gav blanka fan i vad jag visade, han skulle bara köra agility med eller utan mattes anvisningar.

Det som dödade lite av min glädje att äntlligen vara tillbaka var slutet av loppet när Casey rev och började hoppa illa över hindren. Gamla minnen av allt som har varit satte sig i halsen på mig. Jag var rädd att han hade dragit upp knät.

Mellan första och andra loppet bestämde jag mig för att sluta stirra mig blind på det som har varit, se framåt och framförallt acceptera att Casey har sina svagheter när det gäller sin hoppteknik och sin egen osäkerhet kring de högre höjderna. Jag ska fortfarande vara uppmärksam på Casey, men tittar jag hela tiden på hur han hoppar och funderar på om han är skadad eller inte kan jag lika gärna sluta tävla. Det dödar min glädje. Casey har en udda hoppstil som inte är den bästa, men sålänge jag tar hand om hans kropp och kollar med jämna mellanrum hos de som kan så kommer han få de bästa förutsättningarna att hålla sig frisk och stark i kroppen.

Andra loppet gick betydligt bättre och Casey var mer kontrollerad. Casey stack till en tunnel istället för att ta långhoppet, vilket han var långt ifrån ensam om. I stundens hetta kändes det surt, men jag kunde inget annat än skratta åt det. I mina ögon tyckte jag vi gjorde ett bra lopp och jag är nöjd! Loppet kändes framförallt bra, och jag njöt att köra på mer på mitt och Caseys vis.

Detta är som sagt första tävlingen efter långt uppehåll, så jag ska inte dömma mig därefter. Men jag kommer plocka med mig från dagens tävling att börja våga utmana Caseys och mina kunskaper. Jag kände att jag var lite feg.

Dagens finaste lopp gjorde Mette med Tux i hoppklassen. Det var samspelt, snabbt och vågat. Loppet sitter på näthinnan och det kommer jag bära med mig ett bra tag framöver. Det var helt fantastiskt