Solsken och upp mot 15 grader värme, vad säger ni om det? Jag säger;  u n d e r b a r t !!!

Jag ville illustrera en bild som visar hur våren har kommit in i hundarnas liv. Gräs, lera och vatten kombinerat med blöta hundtassar tänkte jag. Jag har tidigare berättat att det blöta underlaget inte bekommer Casey. Men för att få honom stå still i vattenpölarna fick jag kasta köttbullebitar i vattnet. Casey fattade väldigt snabbt, och även Colt nappade. Han tycker ju det är äckligt att bli blöt om tassarna, men han har väldigt svårt att säga nej till köttbullar.

Det blev en märklig form av träning, men en väldigt rolig sådan för oss alla. Jag tycker det är väldigt roligt att fota hundarna som ni säkert har märkt . Ibland vill jag arrangera en del bilder och behöver ha hundarna i viss ställning, rörelse och på en viss plats. Casey, kunnig av all träning han har fått genom åren lär sig snabbt vad jag vill av honom. Colt däremot kan inte så mycket. Vilket gav mig en kick i träningen med honom. Jag har lite tappat motivation att träna lydnad med honom. Samtidigt behöver han lära sig grunder. Vad är inte bättre än att lära honom lite grunder som tillhör lydnaden och samtidigt få honom till en lika duktig fotomodell som Casey. Det blir också roligare för mig att träna med en sådan morot, träna för att få bättre bilder, hihi.

Jag har under flera dagar funderat på skriva om hur det är att träna en hund som Colt i förhållandevis till en hund som Casey.

Är ni intressade att läsa om detta?

Jag behövde inte vänta ända till midsommar innan snön försvann

Våren har kommit med stormsteg och bara på några dagar har så gott som all snö försvunnit. Snödropparna tittar fram och jag har även hört att krokus har setts till på ett par ställen.

Min lilla hinderpark har kommit fram och den ser just nu inte mycket för världen. Hösten och den stränga vintern har förstört flera hinder. Men det inte värre än att laga dem. Med de hinder som är hela har jag satt upp och så smått börjat träna igen. Allt är väldigt blött givetvis. Men det är inget som bekommer Casey. Han springer i både vatten och lera utan att han bryr sig. Colt däremot är lite mer kinkig och kan inte sätta sina tassar i vad som helst.

Det är roligt att komma igång med utomhusträningen igen, i alla fall med Casey. Med Colt kämpar jag på med grundträningen i agilityn. Men jag ska erkänna att han är allt annat än rolig att träna med stundvis. Colt är unghund, behöver jag nämna mer?

Nu är vi tillbaka, Casey och jag. Comebacken är gjord vilket gav två disk som resultat. Ganska väntat. Med tanke på att Casey har varit bort från tävlingar i 9 månader (skrev först 10, men hade räknat fel). Samt utebliven regelbunden träning blir ju därefter. Men vilken lycka, speciellt för Casey. Ni skulle sett honom när han insåg att HAN skulle få springa agility på riktigt. Han gick in i sin bubbla och glömde mig utanför

Casey var väldigt kontaktsökande och verkade tro att han bara var med för att inte göra något speciellt. Men när han började känna igen mina startrutiner inför första loppet vaknade han till och blev som besatt att få springa agility. Jag hade inte mycket kontakt med honom i starten kan jag säga. Jag var inte speciellt nervös, jag visste att jag hade med en mycket het hund att göra med och visste att det skulle bli därefter.

Casey höll på att ta fel tunnelingång två gånger, andra gången fullföljde han sin väg. Jag trodde att det var jag som var en aning sen i handlingen eftersom jag kände mig lite stel och ringrostig under loppet. På filmen efteråt såg jag att Casey gav blanka fan i vad jag visade, han skulle bara köra agility med eller utan mattes anvisningar.

Det som dödade lite av min glädje att äntlligen vara tillbaka var slutet av loppet när Casey rev och började hoppa illa över hindren. Gamla minnen av allt som har varit satte sig i halsen på mig. Jag var rädd att han hade dragit upp knät.

Mellan första och andra loppet bestämde jag mig för att sluta stirra mig blind på det som har varit, se framåt och framförallt acceptera att Casey har sina svagheter när det gäller sin hoppteknik och sin egen osäkerhet kring de högre höjderna. Jag ska fortfarande vara uppmärksam på Casey, men tittar jag hela tiden på hur han hoppar och funderar på om han är skadad eller inte kan jag lika gärna sluta tävla. Det dödar min glädje. Casey har en udda hoppstil som inte är den bästa, men sålänge jag tar hand om hans kropp och kollar med jämna mellanrum hos de som kan så kommer han få de bästa förutsättningarna att hålla sig frisk och stark i kroppen.

Andra loppet gick betydligt bättre och Casey var mer kontrollerad. Casey stack till en tunnel istället för att ta långhoppet, vilket han var långt ifrån ensam om. I stundens hetta kändes det surt, men jag kunde inget annat än skratta åt det. I mina ögon tyckte jag vi gjorde ett bra lopp och jag är nöjd! Loppet kändes framförallt bra, och jag njöt att köra på mer på mitt och Caseys vis.

Detta är som sagt första tävlingen efter långt uppehåll, så jag ska inte dömma mig därefter. Men jag kommer plocka med mig från dagens tävling att börja våga utmana Caseys och mina kunskaper. Jag kände att jag var lite feg.

Dagens finaste lopp gjorde Mette med Tux i hoppklassen. Det var samspelt, snabbt och vågat. Loppet sitter på näthinnan och det kommer jag bära med mig ett bra tag framöver. Det var helt fantastiskt

Gud, vad jag är lycklig! Det sprudlar massor av härlig energi i mig. Det pirrar i magen precis som om jag vore förälskad. Kanske är jag det också, i livet! Det har egentligen inte hänt något särskilt lyckligt, utan denna energi har sakta men säkert vuxit sig fram hos mig senaste tiden.

Det har hänt en hel del i mitt liv på senaste tiden som har varit tufft att gå genom. Min framtid har också blivit som dimma pga arbetsbrist på mitt jobb. Förändringar har skett och fler kommer det att bli i mitt liv. Jag vet inte riktigt vad som väntar mig när den så att sägade dimman lättar. Det är en aning skrämmande att inte veta något om sin egen framtid för tillfället. Fast vem vet om sin egen framtid egentligen? Vad som helst kan hända.

Dock är jag inte speciellt oroad ändå om jag har sådana stunder ibland. Istället för att gripas av gastkramade oro och to m ångest ser jag dessa förändringar som något nytt och spännande. Som en utmaning på mitt eget mod. Jag kan nämligen uppleva mig själv som lite väl bekväm och feg för att prova nya (verkligen stora) saker.

Kanske är det också det som få mig lycklig, jag ger en stor push i min egna personliga utveckling. Varje gång jag utmanar mig själv, så växer jag i mig själv. Det har också gjort at t jag har tagit motgångarna bättre och med dem utvecklas mer.

Helt tomhänt står jag inte inför den kommande hösten. Jag har tankar och idéer som jag håller på att utveckla både i huvudet och rent praktiskt. Sedan får vi se vart det bär hän. Men jag gillar hur mina tankar och känslor går!

Energin smittar också över till mina hundar. Ja inte till hundarna själva, för energi har de så det räcker och blir över själva. De skulle behöva verkligen få komma ut och jobba med sina hjärnor ordentligt nu. Så fort snön smälter bort ska jag ta ut grabbarna till spårmarkerna igen.

Jag är mycket mer glad och tacksam för det jag har än vad jag har varit tidigare. Det är tre helt underbara hundar jag som har, med alla sina egenheter. Det är ju ingen hemlighet att jag har varit många gånger besviken på Colt. Det finns stunder som jag är det fortfarande. Men de är färre och jag har accepterat vem han är.

Jag har funderat mycket på mitt eget hundägarskap, vad vill jag med det. Jag hade tidigare stora drömmar om framgång inom tävlingsammanhang.

Jag har fortfarande drömmar, men det är inte lika viktigt för mig att förverkliga dem. Framförallt att inte är tvunget att  förverkliga dem just nu. Jag har insett att det har varit så viktigt att få framgång så tidigt som möjligt. Precis som livet skulle för mig ta slut efter 30. Nu vet ju jag såklart att livet inte gör det. Men det tog ett tag innan jag verkligen insåg att det finns ett liv också efter 30. Knasigt va!

Min goda vän Anna och jag pratade om jobb och pension. Hennes arbetskollega skulle gå i pension inom några veckor. Vi räknade ut att vi hade 40 år kvar till pension. 40 år, det är ju en ren evighet. En ren evighet att fylla med massor upplevelser och förverkliga drömmar. Dessutom så fortsätter ju livet efter 65 också.

Jag tror att  jag har blivit påverkad av den osynliga stress som råder, om det är på Internet eller på tävlingar eller var den nu befinner sig vet jag inte. Men jag upplever att allt måste göras när man är ung, annars är det för sent. Kanske är det en märklig förställning jag har fått för mig.

Jag har fortfarande drömmar om landslag, titlar med mera. Men som sagt, det är inte lika viktigt. Casey kanske aldrig blir min första agilitychampion. Jag kommer kanske aldrig till landslaget. Men vad gör det egentligen?

Jag känner att jag har glömt bort att leva i nuet, slitit mig genom för att uppnå en massa mål och drömmar. När jag har väl nått dem har inte riktigt glädjen infunnit sig som jag hade trott. Därför vill jag bla uppleva det som många pratar om, de perfekta loppet. Det  kanske inte behöver vara ett perfekt lopp rent teknisk, men det ska finns en känsla som ger mig en kick att göra det om och om och om igen.

Colt blir kanske aldrig lika snabb och bra agility- tävlingshund som Casey, men vad gör det egentligen? Han har andra egenskaper som jag uppskattar. Hans charm, hans härliga följsamhet och att han är ju bara så himla SÖT!

Så vad vill jag med mitt hundägarskap. Jo, utvecklas, utmanas och glädjas tillsammans med mina hundar. Jag vill träna för att de ger mig glädje och ro i min själ. Jag vill tävla för att det utmanar mig.

Flum-flum inlägg. Men jag vill gärna dela med mig av min lycklighet