Hippie och Colt börjar kampa om en liten pinne. De gaddar direkt ihop sig när Casey vill vara med.

Jag undrar vad jag egentligen har gett mig in på. Det hela började med att jag ville ställa upp som stöd för en kompis på en lydnadstävling.

När jag anmälde mig funderade jag på vilken av hundarna jag skulle ta. Casey har jag inte tränat lydnad med sedan senaste tävlingen, pga av stukning av tass och skuren tass. Elitmomenten kräver en hel del träning innan jag vill ut och tävla igen i den klassen. Klass I är ju inte så svår tänkte jag, då får det bli Colt…(Och jag som hade bestämt att jag INTE skulle tävla lydnad med Colt, tss…)

Det var då. Nu inser jag att det kräver en hel del träning på kort tid. Colt är inte särskilt grundad i lydnaden. Dock har har han flera moment från den period jag tränade lydnad med honom. Jag tröttnade på den träningen eftersom jag fick ge mer än vad det gav tillbaka.

Det som ställer till mest är ställande under gång. Fria följet är en svaghet från början och så ber jag Colt att först gå vid sidan och sedan stanna. Det blir tilt i huvudet på honom, och han blir osäker. Att Colt blir osäker i nya moment vet jag sedan innan. Men att MIN svaghet ligger i just själva ställandet gick inte upp för mig förren idag. Samma bekymmer hade jag med Casey. Han kunde inte alls begripa vad jag ville av honom och slutligen blev han, precis som Colt, osäker. Jag får gnugga mina geniknölar och komma på hur jag ska få Colten att fatta hur kul det är att gå bredvid mig och ännu roligare är det att stanna.

Fan vad jag kan tycka lydnad är idiotiskt, massa krångliga moment som ständigt får finslipas på. Men det är också charmen på något vis. Jag är väl knäpp som utsätter mig för något jag blir galen på Men så gillar jag att utmana mig själv.

Positiva med det hela är att jag har tagit tag i (lydnads)träningen igen. Men även att lära känna Colt bättre. Han visar allt mer vilken uthållighet han har. Han verkar aldrig tröttna när han vet vad som förväntas av honom.

Mindre än en månad har jag på mig att grunda flera av ettans moment. När tävlingsdagen infaller sig får vi se hur klara vi är. Men starta ska vi. Sedan om det blir hela programmet eller bara enstaka moment visar sig då.

Igår åkte Fredrika och jag ändå upp till Vårgårda/Magra för att valla. En tur som tog över 2 timmar från Varberg, inklusive trafikstockning  i Göteborg. En lång bit att åka för att låta hundarna ”jaga” lite får. Men det var det värt!

Fredrikas damer kör ju en helt annan liga än mina grabbar, men så är det också två olika raser som är avlade mot olika mål. Det var väldigt intressant att se Chilli och Hippie. Båda har utvecklats en hel del sedan jag såg dem sist, någon gång i höstas.

Colt fick valla mest, och han skötte sig otroligt fint. Utvecklades väldigt mycket på bara två pass under kvällen. Colt lyckades med något som är för avancerat för Border collies i början, att singla ett får och hålla henne från resten av flocken. Vad det nu betyder Colt fick mestadels springa runt fåren medan jag gjorde så gott jag kunde att hålla dem i rörelse efter mig. Han fick vara lite olydig och han fick splittra dem vid ett par tillfällen bara för att få ett större intresse. Som instruktören sa så vet Colt inte spelreglerna, eftersom han inte har samma vallintresse i sig redan från början så får han ”stöka” runt och lära känna spelet sas.

Tackorna kände av att Colt inte hade någon direkt pondus över dem och började utmana honom. Vilket gossen inte fattade. Han talade om genom att skälla på den tacka som utmanade mest att hon skulle flytta på sig. Hon var beredd på stånga honom och precis i rätt tid lyckades jag få med mig flocken varpå Colt fick, vad han trodde, flyttat på tackan. Han växte säkert minst en dm av detta  

Colt gick från att vara rätt så intresserad men ganska osäker vad det hela gick ut på till att vägra lämna hagen med fåren i. Det var HANS får. Han visade än en gång att han har väldigt stor uthållighet. Grabben verkar orka hur mycket som helt.

Jag fick goda råd på vägen och vet vad jag behöver jobba vidare med. Det som nu behövs är ett litet gäng invallade får, liten hage och regelbunden träning. Har jag det så kan jag jobba vidare med att se hur långt jag kan utveckla Colt i vallningen

Casey fick också vara inne bland fåren en stund, men han visade dåligt intresse för dem. Han förvånade mig eftersom han alltid visat väldigt stort intresse. Men jag insåg att han har från början blivit tränad på fel stätt som har skapat stor frustration och osäkerhet. Slutligen har det gett resultat att han nu undviker fåren. Lite synd, men kanske lika bra det. Jag kan fokusera fullt ut på Colt i vallningen och med Casey ägnar jag med åt spåret, där han är stjärnan

Skrivmotivationen vill inte riktigt infinna sig. Egentligen har jag hur mycket som helst att berätta, stort som smått. Men när jag väl sätter mig ner vid datorn så är det sista jag vill öra så är det att skriva. Det finns så mycket annat just nu som jag tycker är så mycket roligare att göra.

Bland annat läsa om film. Sedan jag för första gången såg Avatar på bio i början av året har jag varit helt fängslad av filmen. Det är fantastiskt välgjord och vacker. Trots det så tyckte jag redan från början att handlingen haltade lite och jag vill veta mer. Alla de frågetecken jag hade från början har jag lyckats hitta via läst på diverse filmforum, filmen manus med mera. Filmen har fått en annan innebörd för mig. Det är synd att flera saker som står i manuset inte är med i filmen, för jag tro det hade gjort filmen mer djup och mindre av sk Hollywood-handling. Men den är lång som den är. Det ryktas om att de ska komma en version med bortklippta scener. Ska bli spännade att se vilka det blir. Jag har mina aningar. Nog om mitt filmnörderi

Jag har varit trött på hunderiet en längre period, faktiskt så länge som över ett år. Det har kommit lite smygade och vuxit sakta större. Så för ett tag sedan bestämde jag mig att lägga ner hunderiet rent mentalt. Dvs att jag endast ägnar mig åt det som jag VILL göra och tycker är roligt och bara tränar när jag verkligen känner för det. Denna korta mentala vila, eller vad jag nu ska kalla det har hjälpt. Alla dessa förväntingar jag har haft på framförallt Colt har släppt ordentligt. Först trodde jag att han hade börjat växa till sig i huvudet, vilket måhända kan vara så. Men framförallt tror jag att min syn på honom har blivit en annan, en bättre och han har börjat växa i mina ögon.

Colt har gjort sådana framsteg som jag inte trodde var möjligt för honom. Vi har bland annat varit inne i fårhagen och han är helt underbar där. Läser av sitautionerna och rättar sig efter vad han blir tillsagd. Han är väldigt behaglig och enkel i fårhagen. Det är lite skillnad mot Casey som har attityden; ”Ska bara…”

I måndags var Colt och jag med på spårkurs, den som började i höstas men blev avbrutan av flera anledningar. Colt har bara spårat två gånger sedan snön försvann och de gick både bra och dåligt då. I måndags fick han för första gången ett spår någon annan hade gått. Vilket gick förträffligt bra. Det var en något tveksam och ovan Colt som spårade. Men han spårade otroligt fint och noggrant och hitta alla tre pinnarna. För varje pinne han hittade så såg man hur han riktigt växte och blev allt säkrare. Mer spår så kommer garanterat vanan och farten.

Jag har anmält Colt till sin första agilitytävling. Japp, ni läste rätt! Colt kommer om mindre än två månader göra sin debut i agility. Det är hög tid att sätta igång träningen på allvar. Framstegen har precis som de andra grenarna varit stora och nu känner jag att det är roligt att träna Colt. Han är otroligt lyhörd och behaglig att ha göra med.

Min sin öht på Colt är att han är en väldigt harmonisk och enkel hund. Tidigare har jag sett det som något dåligt, men nu njuter jag av det. Det är väldigt skönt att ha en hund som bara är om jag uttycker mig så Dessutom är han så otroligt charmig och lockar med både mig och andra till skratt för sina små upptåg. Colten är ett riktigt litet lyckopiller!

I söndags figgade jag på ett MH. Sista hunden för dagen var verkligen en fröjd att se. En ung Border collie hane som beskrivaren uttryckte är en Lamborghini. Galet snabb med stor motor som kräver en förare som vet hur man kör en sådan. Jag gillade jämförelsen och började tänka på hur mina egna hundar är om de skulle ha varit bilar.

Billie, en hundkoja från 1969. Närmare bestämt Patriks hundkoja. Gammal, välbehållen och charmig med fyra växlar. Det går inte så fort, men är ett riktig orginal.

Casey, någon typ av sportbil. Liten och snabb med stor motor, men går för de flesta att styra.

Colt, Volvo V70. En trevlig familjebil som har allt utan att det är för mycket eller för lite i den.

Vad är din hund för bil? Tänk efter noga!