Oj oj oj! Det var ÖVERLYCKLIGA hundar som jag hade med till Varbergs BK. Äntligen fick de träna. Pausen har gjort gott på dem. Det var ordentligt med fart på båda grabbarna och de gjorde sitt yttersta för att bli av med all energi de har bunkrat upp. Det enda som har lidit av 14 dagars vilan är Colts slalom. Tempot åkte ner och han missade portar. Ja, såklart, min kondis. Den är inte riktigtdär den brukar vara. Blir nog snabbt åtgärdat med regelbunden agilityträning och jogging.

För mig finns det ett stort plus att börja skolan. Schema och efter det kunna planera sin fritid. I flera år har jag längtat efter det. Vissa dagar har jag väldigt få lektioner och då kan jag ta med bilen ner och även hundarna så kan jag ta ett träningspass på Halmstad BK också.

Så nu är jag tillbaka till vardagen, en ny sådan med allt vad det innebär.

Två dagar kvar av nollningen och jag är ganska sliten. Jag ser riktigt fram emot att få tillbaka min vardag. Hundarna har inte fått någon som helst agilityträning. Vilket har varit lika bra eftersom Casey var halt förra veckan. Dock har grabbarna fått hänga med till Halmstad och umgåtts med massor av människor. De har stormtrivts och nog lyckats få en och annan att bli småkär i dem. Ja, mina pojkar vet hur de ska förföra människor

Min kamera har fått vara hemma hela veckan. Jag vågar inte ta med dyrgripen om något skulle hända. Så jag har inte så värst mycket bilder att bjuda på från veckan. Men jag har 1700 bilder att gå genom från bröllopet i lördags. En otroligt rolig upplevelse. Båda att få ta del av som gäst och att fotografera.

Beträffande att ha rösten kvar som jag skrev om i förra inlägget. Jag har den kvar men den rosslar lite

Japp, jag är en nolla enligt Halmstad Högskola och kommer vara det en vecka till innan jag blir student och etta

Från HH hemsida:

Nollningen i Halmstad har rykte om att vara en av Sveriges bästa. Under tio intensiva dagar i augusti får alla nya studenter chansen att under roliga former lära känna sin nya klass, Högskolan och Halmstad som stad.

Många beskriver nollningen som en av de roligaste upplevelserna i sitt liv. Till vänster kan du läsa mer om våra studenters erfarenhet av nollningen, men även vår nollningsblogg ”En nOllas bekännelse”.

Ja, vi får se om jag tycker detsamma om en vecka. Jag har varit med på två av tio dagar och än så länge har det varit otroligt roligt. Det har blivit lekar och MYCKET sång…eller sång förresten, snarare SKRIK.

Alla nollor har även en nollmarkering som alla nollor måste ha på sig under hela nollningen, överallt.

Vi har en så kallad stab, som är våran stöttepelare under tio dagarna. Men sköter vi inte oss så får vi ”straff” i form av olika lekar. Dessutom måste vi hälsa på våran högt ärade stab med tex; God Morgon högst ärade general Jane Doe, eller God Förmiddag sjuka Syster Yster osv. Detta ska göras med med full kraft. Gissa om man kommer bli hes i slutet av nollningen…

Colt fick hänga med på en av aktiviterna i torsdags och blev riktigt poppis. Nu har han också en nollemarkering som står på INFO-hästen 2.0. Just det namnet? Ja det är något internt från tidigare nollning (tror jag de sa).

Just nu prioreterar jag bloggen väligt låååångt ner på att-göra-listan, så det kommer bli ganska dåligt med uppdateringar här en vecka eller två framöver. Men håll utkik ändå för jag slänger kanske en en bild eller två på det jag pysslar med

Jag är hemma och mellanlandar mitt i en ganska hektisk period i mitt liv, men så rolig!

I helgen har jag varit tillsammans med Maria i Norge och ställt hundar på NKK Dog Show i Oslo, på en travbana. Maria hade med sig tre Lancashire Heelers och två kelpies medan jag bara hade med mig Colt. Det blev en riktig lyckad helg för oss.

Maria plockade hem placeringar, cert, crufts kval, BIR m.m och högst smäller resultatet med lånekelpien Stop. Hon tog cert, championat, CACIB och BIR. Så nu kan Evallens Red & Tan Stop The Sheep lägga till NO UCH bland sin titelsamling.

Colt som i mina ögon är en kelpie med fantastiska detaljer i exteriören anade jag skulle gå rätt så bra. Dock saknar han en detalj, och det är grovheten. Han ser jut nu ut som en liten snygg pojke. Om några år kommer han se som en riktig snygg karl Skämt o sido, Colt ÄR en snygg hund. Så hem fick vi med oss två vinster i unghundklass, en HP-rosett och en CK-rosett. Colt fick rätt korta kritiker, men med bra ord så jag är nöjd. Inget om hans ljusa ögon nämndes, hehe.

Kritik lördag (översättning från norska). Domare: Anne Indergaard, Norge

18 månader brun hanhund. Med vaket uttryck. Torrt huvud. Utmärkt hals och överlinje. Välvinklad fram och bak. Ännu ganska ofärdig i kropp. Men lätta och stabila rörelser. Gott lynne.

Kritik söndag. Domare: Rui Oliveira, Portugal

Good head. Nice neck. Good front and quarters.

Maria och jag fick bo hos hennes kompis och uppfödarkollega Ellen. Hon bodde en bit utanför Oslo i en helt fantastisk natur. Tack Ellen för gästfriheten och både Ellen och Maria för en otroligt rolig helg!

Det kommer bli fler Norge resor. Maria och jag har redan börjat spåna på nästa och även pratat om att tävla lydnad där också. Då ska Casey få hänga med, för honom har jag saknat. Jag vet att han har haft det kanon med Patrik, men som jag har saknat min svarting.

Nu väntar en trip till Danmark, nollning, skolstart, bröllopsfotografering och mer där till. Puh!

Jag trodde nog först att ingen skulle fråga, men så trillar frågorna in. Enkla frågor med kanske inte fullt så enkla svar, i alla fall inte korta svar. Jag ska börja med första frågan och så flätar jag in dem som tillhör ämnet, med andra ord; hur jag började med agility och mitt rasval. Fotofrågorna tar jag vid ett senare tillfälle.

Jag började med agility 1996. På den tiden var agility rätt så annorlunda mot vad det är idag. Hindren var en aning annorlunda, det var helt andra klasser och uppflyttningssystem, samt det fanns inget som hette handling. Jag började min agilitykarriär med att jag gick nybörjarkurs på hemmaklubben med min schäfer Boggas. Kursen avslutades med ett KM, vilket vi vann och gav mig en blodad tand. Det blev ytterligen en kurs lite tävlingar och på den vägen är det. Boggas var en långsam hund, men gjorde sitt bästa. Vi kämpade på och fick en del bra placeringar på tävlingar.

Boggas och jag aktiva mellan 1997-2000

Vägen till att det blev kelpie

Efter några år inom sporten ville jag ha en till hund, en Tervueren. Jag tyckte det var en otroligt vacker ras. Min pappa som var ett tag engagerad i sporten tyckte jag skulle ha den ras som visade framtassarna, Border collie. Men rasen tilltalade mig inte. Men skulle jag få en till hund så fick det bli Border collie eller ingen alls. Så en Border collie blev det.

Även om jag hade fått Billie, min Border collie valp så drömde jag vidare om en ny hund. En hund med stamtavla och som jag hade valt helt själv. Jag ville nämligen göra så mycket mer än bara agility, och kände mig därför ganska begränsad med två oreggade hundar.

Billie

Under åren tittade jag en hel del på olika raser. Alla hade en gemensam nämnare; vallhund. Kelpien fastnade jag för tidigt. Mycket för att det liknade schäfern till utseende men i en mindre storlek. Jag tyckte rasbeskrivningen på kelpien verkade lovande, en pigg och kvick ras som krävde mycket mental stimulans.

Jag vill ha något som motsvarade en Border collies kapacitet. Jag tittade även på Hollandse Herdershond, den långhåriga varianten. Men rasen var väldigt ovanlig och verkade svår att få tag på så jag la ner projektet att skaffa Holländare.

Jag minns inte när jag fick upp ögonen för kelpie, men jag minns när jag bestämde mig för den, det var året 2003 när jag fick kontakt med Cecilia som hade kelpie. Hon övertygande mig om vilket fantastisk ras det är och hennes kelpieflicka Zynni fick mig att bli kär på riktigt.

Idag är jag väldigt nöjd med Kelpie och har svårt att se mig byta ras. Men OM jag skulle byta så är det tillbaka till Border collie eller till Working kelpie. Jag har under åren lärt känna många Border collies och tycker det är en rätt okej ras Det har en enorm arbetskapacitet som jag gärna vill ha, samt vallningen lockar mig allt mer.

En annan ras som jag faktiskt och kokat lite extra på är Australian Cattle Dog. Jag älskar deras utseende. Så är det alltid med mig, jag faller i första hand för hundrasernas utseende. Sedan kollar jag upp om det är en ras som kan passa mig. Kan jag inte träna med hundrasen så får det vara. Det finns raser som är mer avlande för arbete än andra och på så vis enklare att träna med.

Min nästa hundras?

Dock tror jag att man kan, om man har vilja och hjärta kan man hävda sig med de flesta raser. Så länge man är realistisk både med sina mål och vilken ras man har så kan man komma långt. Du kanske inte kan förvänta dig att konkurrera bland de allra snabbaste med en tax, men du kan få en tax att bli agilitychampion och ta dig till SM och prestera väl där. Vi har ju Mari Edman som tävlar med tax och har just lyckats med bedriften att komma långt med sina taxar.

Förra året på Svenska Mästerskapen i large kom  tollaren Daisey på en tredje plats, så visst kan även tollare hävda sig.

Bra att träna på i agility

Grunden till all träning är motivation, samarbete och glädje. Du kan ha världens ballaste hund, men vill den inte samarbeta med dig eller är motiverad att göra det du ber den om så är det svårt att komma någonstans. Glädje är en enormt viktig ingrediens. Har inte DU glädjen så har sällan hunden det heller. Hundar är otroligt smarta och känner direkt av om du inte är genuint glad i det du gör.

Jag har börjat tidigt att träna agility med alla mina hundar, mycket för att jag inte har kunnat låta bli. Det är så roligt med en ny hund. Det är på gott och ont. Vissa saker är bra att börja tidigt med, som kontaktfältsträning. Tro mig, det är något som man får träna under hela hundens liv då det är otroligt lätt att rucka på reglerna för kontaktfälten när man börjar tävla.

Casey i början av hans kontaktfältsträning

Med Casey började jag när han var 9 veckor med kontaktfälten, satte honom längst ner på balansens kontaktfält och gav honom godis och berömde honom med rösten att han var duktig som tog godiset. Detta var en början för att lära honom att det är roligt att stå längst ner. Med tiden avancerade jag i träningen, och lärde honom stå med framtassarna på backen och bakbenen på balansens nerfart. Exakt hur jag tränade in detta kommer jag faktiskt inte ihåg, för jag har för mig att jag varvade lite med olika metoder. Ibland satte jag honom rätt på kontaktfältet, ibland klickade när han tog framtassarna i backen.

Jag tror det är bra om man har en plan och är konsekvent med den. Vilket inte jag är Jag har dock alltid en plan, eller framför allt en målbild på hur jag vill att de ska se ut. Mitt drömkontaktfälts beteende är att hunden springer full fart hela vägen och bromsar ner lagom mycket för att göra 2 + 2 och sticker direkt när de får sitt släppkommando. Det är otroligt lätt att tumma på just detta släppkommando på tävling, och därför är det bra att träna lite men ofta redan från början på både kontaktfältsbeteende och släppkommando.

Innan jag fick Colt hade jag rekommenderat att träna att hunden ska springa mellan hinderstod utan bom. Nu skulle jag inte rekommendera att göra något sådant. Colt blev en jäkel på att springa mellan hinderstöd. När bommarna kom så hoppade han över dem utan problem. Men när han hade åldern inne för att hoppa högre höjder så sprang han under bommarna. Han var lärd att göra på ett visst sätt och lära om honom blev ganska tufft. Så jag skulle säga till någon om träna med hopp så hade jag sagt att vänta till hunden har blivit över halvåret och träna från början med bommar som är på låg höjd och höjd i takt hunden blir äldre och mer klar i kroppen. Och nej, jag anser inte det är farligt att hunden får hoppa så länge det är på långa höjer och man tränar sunt. Ofta sägs det att man inte ska börja förrän hunden är ett år, för då är den klar i kroppen. Så sägs säkert till många som inte kan något om agility och undslippa onödiga skador på en ung hund som inte har koll på sin kropp. Vilket har sin poäng. Dock kan man börja tidigare om man vet vad man håller på med.

En sak som är bra att lägga mycket träning på är starterna. Det spelar ingen roll om hunden står, sitter eller ligger, bara den är still på samma plats. Det är så förargligt att ha en hund som inte kan stanna kvar. Strular det i starten så brukar det bli pannkaka resten. Med Casey fick jag en konflikt i starten pga att jag inte kunde hantera Casey galet stora motivation på hindren. Casey hade väldigt svårt att vara still och jag krävde av honom att han skulle vara det. Det blev inte riktigt bra. Det ledde att Casey ofta rev första hindret.

Jag släppte på mina krav och lät Casey få lite spelrum för sin stora motivation. Ni som har sett honom på tävling har säkert sett hans liggande starter med rumpan upp i vädret och en del kryp. Rumpan upp i vädret får han gärna göra, men krypandet är något som jag håller på att träna bort. Jag har vid flera tillfällen råkat släppa Casey på frikommando precis när jag drar upp handen, så han sticker väldigt lätt bara på min hand. Så mitt tips, träna på att ha bra starter. Då ska kunna göra vad du vill, men din hund ska vara still tills du säger släppkommandot.

Casey är motiverad och vill samarbeta, allt för att få sin belöning. Foto: Anna Müller

Jag har pratat om att man ska ha bra samarbete, samarbetet börjar med lek. Lek med din hund, kampa, kastar leksaker, eller låt din hund jaga godis ur din hand. Alla hundar är kanske inte så föremålsintresserade eller kampglada. Det går att träna upp. Din hund behöver inte kampa som värsta brukshunden, bara den gillar att leka. Du får så mycket tillbaka i träningen om din hund tycker om att leka. Ju fler sätt du kan belöna din hund desto underlättar det träningen. Faktiskt!

Colt är ingen storälskare av kastade leksaker, vilket jag tycker är en stor fördel i delar av agilityträningen. Men han är helt tokig i mat, så jag kombinerade kast och godis i ett. Jag la godis i en platsburk. Jag lärde honom utanför agilityträningen att springer man efter burken och hämtar den så öppnar jag burken åt honom han får sitt godis. Mycket effektivt på Colt, och även på Casey. Med fantasi så kan man komma på hur mycket som helst!

Det blev som sagt väldigt långa svar på korta frågor. Jag hoppas att svaren täckte frågorna