Agility från Lund

Jag följde med till Lunds agilitytävling i söndags. Det var faktiskt just den klubben som jag tävlade för sista gången med Casey, för snart två år sedan. Jag minns inte riktigt resultaten, men jag minns upplevelsen. Det var bra, riktigt bra. Det var mysigt att komma tillbaka till Lund och bara titta på. Det märktes bland ett par av deltagarna att min närvaro uppskattades, och jag var visst nog lite saknad. Någonstans i mig kan jag känna en viss sorg över det hela. Jag satt för för två år sedan med en fantastisk agilityhund och jag själv som förare var rätt grym. Synd att jag inte riktigt förstod det då. Nu sitter jag, fortfarande med en fantastisk hund, dock med en livstidsskada. Men jag sitter fortfarande med kunskaperna och erfarenheten av sporten. Det känns lite tråkigt att kasta bort det. Förhoppningsvis kommer det till användning. Någon dag.

Men jag får ta erkänna att när jag satt där på tävlingsplatsen, sög det inte direkt i den kända tävlingstarmen. Jag tyckte det var jätte roligt att följa med, vara mentalt stöd och fotografera lite. Det var lagom. Dock kände jag ett ENORMT sug efter en till hund när jag fick träffa en liten kelpipevalp. Möjligheterna att fostra upp en ny individ. Möjligheterna att träna, form och prova sig fram i konsten av att träna hund…