Igår var Louise och jag och tävlade agility på Götene BK. En trevlig liten tävling med helgens minst antal tävlande. Vi hade tur med vädret och fick mestadels uppehåll med lite duggregn framåt eftermiddagen. Jag fick rapporten från tävlingar i Tranås och Oxelösund att där var det regn och lervälling.

Det var galet lite starter i klass 3, i large var det 12 startande i ena och 15 i andra. Men trots litet startfält så ska man ju också komma runt banorna felfritt. Vilket Casey och jag inte gjorde.

Agilityklassen började med ett mycket märkligt slalomstrul. Casey gick ur efter mer än mitten av slalomen, och han gjorde det inte bara en gång utan tre! Jag förstod inte alls vad som hände. Casey är annars en mycket säker slalomkille som ytterst sällan ur om inte något mycket oväntat inträffar. Hur som helst gjorde han slalomen ordentligt färde gången och vi kunde springa vidare. Vi diskade oss på samma ställe som merparten gjorde. Det var ingen rolig svårighet som mer påminde om agility-lydnad än riktig agility.

Jag beklagade mig över slalomstrulet till Louise varpå hon berättar att slalomen står galet. Det förklarade det hela. Jag ville ha omlopp för detta eftersom det var ett tekniskt fel på banan. Något jag inte fick eftersom domaren menade att det skulle vara lika för alla. Men så rättar de till slalomen. Är det då verkligen lika för alla? Jag tycker inte det. Jag var inte nöjd med detta och pratade med tävlingsledaren och ytterligare en domare. Tävlingsledaren frågade mig om slalomen stog fel redan innan Casey gjorde den. Hur skulle jag veta det? Jag förväntar mig att hindren ska vara korrekta när jag startar och tänker på helt andra saker inför start än kolla hur hinder står. Men det är kanske något jag ska börja kolla…?!

Nu efterhand är jag ganska glad att det inte blev något omlopp. Vilket snickesnack det hade blivit från andra tävlande. Jag gillar inte sådant ändå om jag vill göra rätt för mig. Och det var trots allt bra att slalomen slutligen blev ändrat så resterande startande fick ett slalomen som stod korrekt.

Hoppklassen gick desto bättre, slalomen satt där den skulle och med en grymt snygg ingång. Casey rev första hindret och ytterligare ett hinder. Jag var inte ett dugg nöjd med den första rivningen. Den gav dåliga minnen av alla startproblem vi har haft. Andra rivningen blev av ett dåligt tajmat bakombyte. Det kändes lite surt att se att vi var två rivningar från vinst, cert och ett efterlängtat championat. Men, som man säger nära skjuter ingen hare. Så det är bara ta nya tag till kommande tävlingar.

Ingen av våra tävlande kelpar plockade några resultat, men det gjorde Louise lilla blandras Milla. Om än skakiga så var de felfria och räckte till två tredje placeringar och två SM-pinnar! Grattis!!!

Colten fick följa med. Han provade lite nya hinder och fick mingla runt på tävlingsplatsen. Vi träffade syster Hilja. Jag som tycker Colt är ganska tunn och liten iförhållandevis till Casey insåg att jag hade en bjässe till kullsbror. Så blev Colt för första gången i sitt liv kär. Men att bli det i sin syster var kanske inte så lyckat.

Dagens stora höjdpunkt var dock inte tävlingen, utan något som kallas gör Geocaching. Louise berättade om detta tidigare i veckan vilket fångade mitt intresse direkt. Det handlar om att hitta så kallade caches runt om i världen. Det finns tydligen runt en miljon sådana. Igår hittade vi fyra stycken som låg i närheten av tävlingen. Det som är så roligt med att hitta en liten burk med en loggbok i är att man får uppelva nya platser och sevärdheter. Bland annat fick vi klättra ner i en gammal vargagrav och leta efter en cach. När skulle vi få se något sådant annars?! Det är också ett utmärkt sätt att hitta nya promenadstråk att ta med hundarna på.

Klicka på bilden för att se den i en större version

Jag tror jag är fast