Att släppa taget

Jag står i ett vägskäl, ett nytt sådant. Dock tycker jag mig stått i många korsningar sista två till tre åren. Jag har valt en väg och sedan ganska kort inpå kommit till en ny korsning. Det är precis som jag väljer fel men ändå rätt. För alltid återkommer jag till samma stora korsning, den som är verkligen ett vägskäl. Den som säger mig om att släppa taget.

Ibland kan det kanske tyckas att jag gör beslut eller förändringar helt plötsligt. Jag kan tycka det själv. Men vid närmare eftertanke gör jag troligen inte det. En del saker har legat och grott i mig i flera månader eller till och med år. Men jag har haft svårt att acceptera dessa saker, dessa tanker och låtit dem vara. Men hjärtat har efter tag skrikit åt mig att nu får det vara nog. Det är dags för en förändring.

Att sluta med agilityn var en känsla som fanns hos mig redan 2008 – 2009. Den fanns där som ett litet irriterande dammkorn som inte ville släppa. Men jag vågade faktiskt inte ta steget att sluta, jag ville uppnå mina mål. Det gjorde jag också, för ett ganska högt pris. När jag tog steget ut och slutade med agilityn var det en sådan lättnad. Jag tog steget för göra den mentala paus jag behövde från mig själv i sporten. För sporten i sig är det inget fel på, utan min känsla för den. Att den var fel.

Att jag var trött på mitt jobb som brevbärare hade jag varit länge. Men jag var rädd för att ta steget ut i det otrygga och inte veta vad jag skulle göra. Jag valde hellre att stå kvar i det trygga, men det som inte fick mig att må bra. Så blev jag uppsagd pga av nedskärningar . Jag blev mer eller mindre utkastad i det okända, men det vad precis också vad jag behövde. I samband med det kastade jag om mitt liv, helt plöstligt? Ja, det ser ut så. Men nu i efterhand så vad det inte helt oväntat. Det var så mycket i mig som sagt åt mig att jag behövde förändra mitt liv. Sedan kom dock allt på en gång. Kanske för att jag väl hade tagit steget ut i det okända och vågade göra det fullt ut. Jag började plugga, flyttade och gjorde slut med min kille som hade varit min sambo sedan 4 år tillbaka. Det var 2010. Snart två år sedan.

Det finns fortfarande en del rester kvar av mitt ”gamla liv”. Saker som jag inte har varit färdig mentalt att lämna. Bland annat denna sida, Boggas. Den som är står hårt förankrad med mig och mitt hundintresse. Boggas har funnits sedan 2003, och innan dess fanns hunden Boggas sedan 1996. Det är många år…

Jag kommer inte lämna Boggas. Det är en del av mig. Men just nu känner jag att Boggas är konstgjord andning. Den lever för att den måste.

Boggas är jag och mitt hundintresse. Mitt hundintresse är just nu bara att vara hundägare och ta hand om min älskade skadade och lyckliga hund. Jag skriver inte längre mängdvis rader av träning, träning och åter träning. Jag är inte på gång med en ny hund, och kommer inte vara det på flera år.

Jag har mängder av idéer med bloggande, men de tillhör inte Boggas på något vis. Förstår ni vad jag menar? Detta är min hundblogg, en del av mig. Men det är inte längre mitt liv.

Jag har skapat ett nytt jag, Photografia. Det är verkligen JAG. Där kommer jag börja skriva och framförallt förankra mina fotografier. Min hund kommer att vara med där, som en del.

Boggas kommer att finnas kvar. Men mentalt kommer jag låta den få vila tills jag får nya krafter att ta mig an Boggas. Vad det nu kommer vara; Ett nytt blommande hundintresse eller något helt annat. Vi får se. Det jag vill göra med Boggas är att komplettera det som saknas om Casey, speciellt om hans skadehistorik. Fortsätta skriva om Caseys hälsoresa. Men foton och allt annat om mig kommer att finnas på Photografia.se.

Jag släpper taget om Boggas, och låter Photografia få växa.

Kramar