Jag förstår verkligen att jag inte skriver så ofta här längre, och inte gjort det senaste nästan två åren. Minns ni när jag kunde nästan förlora mig i detaljer av träning, tankar kring träning och ja…allt som har med hund att göra mer eller mindre. Men nu är det sällsynt.

Vad kan det beror på? Ja just det…studierna. Det är lite som skomakarnas barn som går utan skor. Skriva under både ”arbetstid” och fritid känns föga lockande. Just nu sitter jag med en rapport som ska sammanfatta det projekt vi har haft i skolan under hela våren. Något jag har insett är rätt omfattande, inget jag gör på ett kick. Utan det går i omgångar. Samtidigt sitter den ena gruppkamraten med kodning och den andra har huvudkontakten med vår beställare, och just nu iväg på mässa. Vi har varvat mellan de olika arbetsuppgifterna. Men just nu har vi satt ”rätt man på rätt plats”. Det vill säga, jag är den som skriver bäst och har fått ta den delen just nu.

Vårt projekt handlar om att skapa en webbplats mot verklig beställare och vi har valt en  systemutvecklingsmetod att arbeta efter, enligt hur vi har fått lära oss under studietiden.  Jag gillar verkligen projektarbete och allt vad det har inneburit under min utbildning. Dock är jag nyfiken på hur det egentligen fungerar med projekt och systemutvecklingsmetoder ute i arbetslivet. Är det verkligen samma sak? Ja, det är något jag lär märka om cirka ett år när mina studier är avslutade.

Det har varit högt tempo sista veckorna. Mycket stress. Denna vecka har varit ännu värre när jag även åtog mig att jobba två nätter på Schenker. Lite dumt med tanke på att jag behöver sömnen. Men pga Billies bortgång har det varit väldigt jobbigt för mig att vara ensam med alla tankar. Därför har jag sett till att jag har varit igång hela tiden. Igår kväll när jag äntligen började ta det lugnt och stressa ner klubbade tröttheten ner mig totalt. Jag sov i drygt tolv timmar.

Casey är hos pappa just nu, och jag är ENORMT TACKSAM över att han ställer upp och passar den svarta faran. Casey och jag har gått varandra på nerverna pga stressen. Han har blivit stressad av mig och jag av honom och det hela har blivit en ond spiral. Därför, för bådas bästa fick han byta miljö till vara på landet och springa fritt på gården. Den gossen trivs. Kanske lite för bra med tanke på att han har passat på att rulla sig i koskit. Två gånger samma dag När projektet är inlämnat och redovisat samt att jag har gjort mitt besök i Holland för kelpiefotografering är han med mig igen, och då mestadels i Varberg då mitt sommarjobb är där.

Casey blir vattnad efter han för andra gången hade rullat sig i koskit under samma dag. Jag skrattade nästan så jag grät över händelsen och bilden efteråt.

Tankarna på Billie har funnits med mig hela tiden trots allt. Vissa stunder hugger det så otroligt i hjärtat och jag känner mig så halv. Trots att han inte bott med mig sista året känns det otroligt  konstigt att veta om att han inte finns. Värst är det när tankarna går till när hans liv försvann, där hos veterinären på bänken. Hur beskriver jag de känslorna egentligen? Maktlöshet över att jag inte kunde rädda honom? Eller är det en egoistisk tanke? Jag vet inte. Hur som helst gör det så ont i mig att tänka på det.

Jag har varit med om två avlivningar förr, en katt och en hund. Inga jag hade något känslomässigt band med. Visst var det jobbigt. Men att ha en starkt känslomässigt band till någon som dör är höjden av känslomässig smärta. Jag vågar knappt tänka på hur det blir den dagen Casey går bort. Han och jag har det starkaste bandet jag någonsin haft till ett djur, och vi har varit med om så mycket. Han höll ju på att försvinna för mig förra årt, och jag vet hur apatisk jag blev då. Kanske är det annorlunda. Då visste jag inte om skulle överleva…

Nä usch. Det vill jag faktiskt inte tänka på. Jag tänker istället på vilken livglädje det finns i den svarta galningen. Hur ögonen lyser av typisk kelpievilja.

Jag har hur som helst skruvat upp min stress till en nivå som inte är nyttig, vilket har uttryckt sig lite i olika former. Men jag vet att om mindre än en månad är det över. Jag vet också att när jag väl låter mig andas, tar det lugnt och fokuserar rätt så är jag duktig på utföra och avsluta saker med ett bra resultat. Men den här stressen alltså. Jag har verkligen något att jobba på…