Category Archives: Casey

Allt som handlar om Casey

Stress i kombination av känslomässig smärta

Posted on by
3

Jag förstår verkligen att jag inte skriver så ofta här längre, och inte gjort det senaste nästan två åren. Minns ni när jag kunde nästan förlora mig i detaljer av träning, tankar kring träning och ja…allt som har med hund att göra mer eller mindre. Men nu är det sällsynt.

Vad kan det beror på? Ja just det…studierna. Det är lite som skomakarnas barn som går utan skor. Skriva under både ”arbetstid” och fritid känns föga lockande. Just nu sitter jag med en rapport som ska sammanfatta det projekt vi har haft i skolan under hela våren. Något jag har insett är rätt omfattande, inget jag gör på ett kick. Utan det går i omgångar. Samtidigt sitter den ena gruppkamraten med kodning och den andra har huvudkontakten med vår beställare, och just nu iväg på mässa. Vi har varvat mellan de olika arbetsuppgifterna. Men just nu har vi satt ”rätt man på rätt plats”. Det vill säga, jag är den som skriver bäst och har fått ta den delen just nu.

Vårt projekt handlar om att skapa en webbplats mot verklig beställare och vi har valt en  systemutvecklingsmetod att arbeta efter, enligt hur vi har fått lära oss under studietiden.  Jag gillar verkligen projektarbete och allt vad det har inneburit under min utbildning. Dock är jag nyfiken på hur det egentligen fungerar med projekt och systemutvecklingsmetoder ute i arbetslivet. Är det verkligen samma sak? Ja, det är något jag lär märka om cirka ett år när mina studier är avslutade.

Det har varit högt tempo sista veckorna. Mycket stress. Denna vecka har varit ännu värre när jag även åtog mig att jobba två nätter på Schenker. Lite dumt med tanke på att jag behöver sömnen. Men pga Billies bortgång har det varit väldigt jobbigt för mig att vara ensam med alla tankar. Därför har jag sett till att jag har varit igång hela tiden. Igår kväll när jag äntligen började ta det lugnt och stressa ner klubbade tröttheten ner mig totalt. Jag sov i drygt tolv timmar.

Casey är hos pappa just nu, och jag är ENORMT TACKSAM över att han ställer upp och passar den svarta faran. Casey och jag har gått varandra på nerverna pga stressen. Han har blivit stressad av mig och jag av honom och det hela har blivit en ond spiral. Därför, för bådas bästa fick han byta miljö till vara på landet och springa fritt på gården. Den gossen trivs. Kanske lite för bra med tanke på att han har passat på att rulla sig i koskit. Två gånger samma dag ;) När projektet är inlämnat och redovisat samt att jag har gjort mitt besök i Holland för kelpiefotografering är han med mig igen, och då mestadels i Varberg då mitt sommarjobb är där.

Casey blir vattnad efter han för andra gången hade rullat sig i koskit under samma dag. Jag skrattade nästan så jag grät över händelsen och bilden efteråt. :D

Tankarna på Billie har funnits med mig hela tiden trots allt. Vissa stunder hugger det så otroligt i hjärtat och jag känner mig så halv. Trots att han inte bott med mig sista året känns det otroligt  konstigt att veta om att han inte finns. Värst är det när tankarna går till när hans liv försvann, där hos veterinären på bänken. Hur beskriver jag de känslorna egentligen? Maktlöshet över att jag inte kunde rädda honom? Eller är det en egoistisk tanke? Jag vet inte. Hur som helst gör det så ont i mig att tänka på det.

Jag har varit med om två avlivningar förr, en katt och en hund. Inga jag hade något känslomässigt band med. Visst var det jobbigt. Men att ha en starkt känslomässigt band till någon som dör är höjden av känslomässig smärta. Jag vågar knappt tänka på hur det blir den dagen Casey går bort. Han och jag har det starkaste bandet jag någonsin haft till ett djur, och vi har varit med om så mycket. Han höll ju på att försvinna för mig förra årt, och jag vet hur apatisk jag blev då. Kanske är det annorlunda. Då visste jag inte om skulle överleva…

Nä usch. Det vill jag faktiskt inte tänka på. Jag tänker istället på vilken livglädje det finns i den svarta galningen. Hur ögonen lyser av typisk kelpievilja. :)

Jag har hur som helst skruvat upp min stress till en nivå som inte är nyttig, vilket har uttryckt sig lite i olika former. Men jag vet att om mindre än en månad är det över. Jag vet också att när jag väl låter mig andas, tar det lugnt och fokuserar rätt så är jag duktig på utföra och avsluta saker med ett bra resultat. Men den här stressen alltså. Jag har verkligen något att jobba på…

Gränden utanför mig i sen kväll

Posted on by
Reply

Det är sådana här stunder jag är glad att jag har hund när jag är tvungen att ta mig från punkt A till punkt B. Casey är snäll, men det vet sällan främlingar. Dock hade hänt vid ett tillfälle att Casey har visat tänderna och morrat ända ner från magen vi stötte på en (konstig) främling. Då var det som på bilden, mörkt. Främlingen betedde sig konstigt och jag blev rädd. Casey kände troligen av situationen och tog fram det verktyg  ur sin mentala verktygslåda han passade bäst. Bra verktyg han plockade fram då! För främlingen var inte så tuff utan vände.

Idag – ett år senare

Posted on by
7

Idag är det exakt ett år sedan Casey sprang sig förlamad. Märkligt, eller rent av lite obehagligt är det samma soliga väder idag som då. Det har varit ett omtumlande år, dock med en otrolig utveckling till att att faktiskt leva ett normalt liv för Caseys del. Tänk att han faktiskt är nästan återställd och kan springa typ som vilken annan hund som helst. Han kan träna och han kan få göra det han gillar bäst. Springa och hämta leksaker och ”döda” dem bäst han vill. Det är lycka!

Jag har gjort en liten film över det gångna året. Det får tala för sig själv tycker jag. Ha lite överseende med filmens små brister. Jag är stillbilds fotograf, inte filmfotograf eller film redigerare ;)

Korkat gullig

Posted on by
1

Jag kan inte hjälpa det, men här ser Caseys otroligt korkad ut. (Som för övrigt är fem månader på bilden.) :) Men ack vad skenet kan bedra. Casey är många gånger för smart för sitt eget bästa. Igår fick han för sig att bryta sig in i kylskåpet tre gånger, trots min lösning att sätta rep om dörr och binda så han inte kunde öppna mer en decimeter. Det slutade med att jag fick slänga en del av maten samt åka och köpa ett kylskåpslås som används för att barn inte ska kunna öppna skåp och luckor. Funkar till smarta hungriga kelpies också ;)

Tidningskändis(ar)

Posted on by
5

Ihelgen har Hjärtslaget ägt rum. En av Sveriges största studentfester som av anordnas ideellt av studenter i Halmstad. Enligt Hjärtslagets webbsida är syftet med Hjärtslaget att främja overallskulturen genom att ge studenter, från olika högskolor och universitet runt om i landet, möjlighet att umgås och festa ihop på samma plats under en helg. Och det är just vad det handlar om när man bär studentoverall, gemenskap och samhörighet.

Det är andra året jag är med på denna tillställning både som en patient och blodplätt. Fredagen agerade jag plätt och hjälpte till bakom baren samt stod i garderoben på en av pubarna som var på Kåren. Grymt roligt arbete och jag trivdes som fisken i vattnet. Vilket jag också fick en del beröm för, både av personal och gäster. Det gör så mycket att bara vara glad, le och göra bästa av vad som än händer. Jag kommer att jobba fler gånger på Kårpuben, speciellt nu när jag har fått ny(a) hundvakt(er) till Casey, som mer än gärna vill passa honom.

Lördagen innehöll umgänge med andra overallsklädda på Kåren. Casey var med och spred kärlek, precis som förra året. Vilken uppmärksamhet han väckte med sin egna overall/täcke.

Vi kallar ju studentoverallarna för ovve. Caseys ovve fick namnet vovve av en student på skolan förra året. Riktigt fyndigt! Jag undrar vilka hundar från andra lärosäten som har denna typ av overall, om det det ens finns någon? Hur som helst, Casey var med och minglade. Han mådde så bra och älskade verkligen all uppmärksamhet han fick!

Casey och jag i tidningarna Expressen och Hallandsposten.

Hallandsposten var även på plats. Jag var framme hos dem och hintade att de kanske skulle fotografera en hund med ovve också? Vilket de nappade på. Casey verkligen charmade fotografen med alla trick han visade upp gentemot att få godisbitar. Fotograf och journalist frågade lite om Caseys ovve, om han är med ofta på denna typ av tillställningar. Jag berättade om att han bara har varit med på tillställningar i Halmstad, då det är ganska omständigt att ha med hund när det finns människor som är allergiska och/eller hundrädda. Man vet inte hur det ser ut där man ska vara, om det är i en annan stad.

Dock brukar Casey vara med på det som anordnas inom den sektion och program jag går, det vill säga; INFO (Webbdesign, Multimediadesign, Valfritt Informatik, Nätverksdesign, IT-forensik och informationssäkerhet). Han är otroligt uppskattad av många inom INFO, och har hängt med många förfester, fester, efterfester samt andra tillställningar. Jag är så tacksam att det har gått så bra att ha med Casey. Han är så glad och social med människor och så många uppskattar honom. Som jag sa till Hallandsposten:

- Han är en vallhund av rasen australian kelpie och är väldigt social – så han gillar att vara omgiven av så här många människor, säger hon i vimlet utanför Kårhuset.

Det är riktigt, riktigt roligt att Casey (och även jag) är med för andra gången i tidningen. Första gången var i somras när en journalist från Expressen hörde av sig till mig och ville intervjua mig för ett av mina blogginlägg.
Det lönar sig att vara framåt, våga ta för sig och blogga ;)

Översta bilden kommer från Hallandsposten, de andra tre är under olika tillfällen från Hjärtslaget.