Category Archives: Agility

Vi har tränat agility!

Posted on by
7

Lycklig kelpie är en kelpie med tungan på sniskan ;)

I fredags var jag på Halmstad Brukshundklubb och tränade agility tillsammans med Elin och hennes damer. Ja ni läste helt rätt, jag tränade agility! Dessutom var det Casey som jag tränade med. Nu var det såklart ingen agility på den nivå som man annars kanske tänker om agilityträning. Utan det var utifrån vad Casey klarade av, såklart. Han fick göra lite olika grids på så låg höjd som det gick. Han fick ta en och annan tunnel, springa balansen och träna slalom med viss förskjutning på pinnarna.

Elin var så snäll och tog lite bilder på oss när vi tränade. Tack! :)

Det var en märklig känsla att vara tillbaka på appellplanen bland alla hinder och prata hund och hundträning. Dock en helt underbar känsla, ännu mer underbart var att se Casey in action. Han var så otroligt lycklig och det syntes på hela hans kroppsspråk, samt ögon. De bara lös. Det var den där gamla vanliga Casey jag fick se. Såklart kunde han ju inte låta bli att göra allt i full fart, typisk kelpieanda…

 

Hoppteknik

Hopptekniken av vad jag kunde uppfatta såg bra ut. Han har ju en flack teknik och stampar av lite för tidigt sedan tidigare och det gjorde han även i fredags. Men han kortare och längde stegen bra. Dock kunde man ana att något inte helt stämde. Det var svårt att se, men dömma av fotona så kunde man se att han inte alltid fick med det högra bakbenet. Vi gjorde inte så många repitioner, utan han fick vila ganska mycket.

 

Balans och kontaktfältsbeteende

Balansen gjorde han riktigt bra, han tog de försiktigt från början och ökade stegvis farten samtidigt som han gjorde det hela mycket kontrollerat. Kontakfältet gjorde han exemplariskt! Det är kul att se att han går tillbaka det det beteende han lärde sig först som unghund. Med andra ord satte jag en väldigt bra grund i kontatkfältsbeteenden på honom. Sedan att jag tummade en del på den på när vi tävlade verkade inte gjort allt för stor skada.

Casey gör kontaktfältsbeteendet på balansen, extra mycket dessutom

 

Slalom

Slalom är det hinder jag skulle tro är värst för Caseys rygg. Men med fantasi så kunde han utföra sitt favorithinder. Jag tog pinnarna till långhoppet och satte upp dem som en korridor. Han är ju lite hög i tekniken och lägger lite för mycket fokus uppåt och mot mig. Jag skulle hellre vilja se att han lägger fokus framåt. Jag gjorde försök med att lägga godis i skål efter slalomen, men han fuskade och hoppade över sista porten. Så jag fick skrota den idén kanske snabbt. Elin kom med tipset att använda en burk med lock så han inte kan sticka iväg och sno godis. Så får jag använda klickern när han gör rätt. Sedan är slalomen väldigt nyttig för Caseys koordinationsförmåga, han måste jobba med alla sina tassar och tänka hur han sätter dem. Nyttig träning med andra ord.

Casey var bra trött efter träningen och även igår, men för övrigt har han sett bra ut i kroppen. Det kommer med all säkerhet bli fler agilitypass för Caseys del, eller hur Elin?! ;)

Jag är nykär i en gammal kärlek.

Posted on by
7

En blogg blir så mycket roligare när det finns bilder. Men jag har ju givetvis glömt sladden till kameran i Halmstad, så några bilder blir det inte förrän tidigast på måndag… :P

I onsdagskväll var jag först en tur till stranden med Casey, när solen äntligen tittade fram. Det blev bara en timme på Getterön då det blåste för mycket. Jag kände att kvällen var ung och tog en nostalgitripp till Varbergs Brukshundklubb. Det var valpkurs på plan och lite annat hundfolk fanns på plats. Vad som också var på plats var agilityhindren. Vad jag inte visste då, är att hindren numera står framme på klubben. Vilken glädjande nyhet med tanke på att de aktiva inom Varbergs agility har diskuterat i flera år om att ha hindren framme istället för att ständigt ta ut och in dem i samband av varje träningstillfälle.

Jag kunde såklart inte låta bli att låta Casey få ta en rak tunnel och balansen. Jag måste ha gjort hans kväll när han fick entra agilityplanen. Han exploderade när han fick springa tunnel, och balansen ville han springa, men där fick han vara kopplad. OJ så glad han var. Det riktigt lös om hela honom. Mer, mer och mer ville han. Det tändes något inom mig när han fick ta hindren. Längtan efter agilityn.

Av ren tillfällighet träffade jag på Louise (känd som Lojs), och hon undrade om jag ville springa med kelpie på den årliga uppvisningen i Engelska parken i Varberg. :D

Sätt en kelpies koppel i ena handen, en köttbulle i andra handen på mig och ställ mig på en agilitybana så vet du att du har gjort min dag. Det var så KUL att få springa agility igen. Som jag har nämnt på facebook, fast med lite andra ord, en gång nörd, alltid en nörd!

Jag kände mig faktiskt inte så ringrostig som jag  först trodde. Dock kände jag mig tung i kroppen trots att jag är lättare och mer tränad, men det var länge sedan jag fick använda ”agilitymusklerna” :P

Kelpien Nemi som jag fick låna kom jag enkelt överrens med. Hon är toksnabb och otroligt lättstyrd. Det blev missförstånd vid en tunnel under två tillfällen. Jag körde henne precis som jag brukar köra Casey vilket innebar att jag gav honom mer ansvar i att utföra hindren. Det vill säga, jag visar honom nästa hinder som han skall ta och själv sticker till nästa, och det är upp tillhonom att ta det hindret. Nemi behövde jag mer vänta in och visa vilket hinder hon skulle ta.

Louise och jag diskuterade detta kring hundars signalkänslighet och vår handling. En intressant och givande diskussion. Det som också var intressant hur jag ser på min handling idag mot vad jag gjorde då, jag har ett annat perspektiv på handlingen nu. Vi diskuterade även hundars personlighet kontra träning. Nemi har tränats för att ”suga” på hinder med mycket träning på springa rakt fram, trots det är hon än extremt känslig på de signaler jag som handler ger och hon kan vika för den direkt. Medan Casey som är tränad också på att ”suga” på hinder har mer inställningen ”ska bara”-först och ta hindret innan han lyssnar på signalen jag har gett. Det har med all säkerhet med hundarnas personlighet att göra, men sedan tror jag att handlingen påverkar. Louise och jag handlar våra hundar annorlunda. Jag har ju förstäkt Caseys ”ska bara”-attityd med mitt sätt att handla ”skicka och stick”.

Gosch, jag kan babbla på om detta i evigheter. Men det har ju också varit mitt intresse, passion, mitt liv senaste i alla fall 10 åren (har ägnat mig åt sporten sedan 1996). Jag skall erkänna att jag saknar agilityn otroligt mycket nu. Men jag vet också med mig att det är inte bara fluffligt och rosa med sporten. Det krävs många timmaroch mycket engegemang samt bil och ekonomi. Och givetvis en hund.

Jag tycker inte om agilityn när det innebär massa tungt släpande av hinder, dåligt väder, kallt, ridhus och många timmars väntande. Men sporten behöver faktiskt inte innebära allt det negativa som jag nyss nämnde. Det går att göra saker annorlunda. Jag behöver faktiskt inte träna agility om vintern eller i ridhus och jag behöver inte tävla. För mig är agilityn roligast att bara att få utöva precis så som den är. Visst, tävlande är ju ett kvitto på sin träning och det har sin charm att känna tävlingsnervositeten. Men jag behöver inte det.

Om allt klaffar så kanske det kommer finnas en möjlighet att jag kommer tillbaka till sporten i höst. Jag säger inte mer, så får ni vara nyfikna ett tag. Dock finns det en och annan som vet vad jag skriver om :) Annars får agilityn vänta tills efter plugget, utlandsresan och när jag har en ny kelpie. :)