Dagens samtal var verkligen glädjande! Veterinären berättade att Casey bajsade igår. Han har också kommit på hur han kan ta sig fram med höger bakben. Jag förstod inte riktigt veterinärens förklaring, men han slänger runt sitt högerben på något vis. Han har ännu inte lyckats kissa själv, men veterinären behöver bara trycka lite för att få igång blåsan. Detta bådar verkligen gott!

Imorgon ska jag till Slöinge och träffa sjukgymnasten för prata om Caseys rehab, och givetvis får träffa min kämpe!

Glad, glad, JÄTTE GLAD!

Tårarna rinner på mig, men jag är hoppfull efter dagens samtal. Veterinären som envisas kalla Casey för Ka Sej (jag bryr inte ens om att rätta henne) sa att Casey är verkligen en fighter. Han var ute på en liten promenad i morse och gick på sitt lite egendomliga vis med det fungerande bakbenet. Han har ännu inte kissat själv, men hon tryckte på hans blåsa, han hade känt av det och börjat kissa självmant. Åh, precis steg i rätt riktning. Han har varit lite små dålig på att äta, vilket kan bero på att tarmsystemet inte svarar helt. Hon berättade att han hade blivit så glad när hon hade sagt varsegod och hade tagit stora bitar och tuggat i sig. Jag kan se framför mig Caseys glädje över att få göra något han har gjort i hela sitt liv, att få äta på sitt varsegod-kommando. Det värme i mitt hjärta!

Jag berättade för henne om mitt besök igår och att jag tyckte det var ganska jobbigt att se honom i sitt tillstånd, men att jag trots allt kände igen min Casey och hans små egenheter. Caseys lite drågade beteende fick jag veta beror på att han äter en medicin som gör honom smått hög. Vilken minns jag inte nu, jag är verkligen kass på att komma ihåg namn som är det minsta krångliga. Men det var skönt att få höra i alla fall.

Hon berättade för mig att de har fått in hundar tidigare som har blivit förlamade och bara legat ner utan att försökt göra några försök att ta sig upp. Att Casey är uppe på benen och hela tiden jobbar med kroppen visar på att han verkligen vill.  Varje förändring känns för mig så otroligt litet, men i själva verkat har det gått faktiskt ganska fort. Det har gått två och en halv dag efter olyckan och Casey är uppe på benen och framsteg har skett. Veterinären baserar ju på sina erfarenheter, och jag litar på dem.

Så fort Casey kommer igång med att utgöra sina behov på egen hand får jag ta hem honom och fortsätta rehaben med hans bakben!

Veterinären ringde mitt under förläsningen. Det såg ut som hela klassen slutade andas, i alla fall föreläsaren. Jag berättade lite kort för henne att jag väntade samtal från Slöinge om Casey och hans förlamning. Så hon visste om vad det var för samtal.

Det var blandade besked jag fick idag. Casey kan stå och verkar även kunna göra försök till att gå på vänster bakben. Höger bakben är det ingen förändring på och han har inte kissat sedan han kom in, de har tömt honom två gånger. Casey är vid gott mod och verkar inte ha ont. För mig kändes samtalet trots allt bra. Det händer i alla fall någonting, och Casey har som sagt viljan och kämpar. Veterinären trodde fortfarande på blödning i ryggen och det ligger nerver i kläm. Vilket är troligen anledningen varför han inte kan kissa.

Jag frågade om jag fick komma och hälsa på honom, vilket jag givetvis fick. Det blir ett besök ikväll så mer rapport om honom kommer senare.

Jag längtar så otroligt att få träffa Casey nu. Vakna upp helt själv och inse att jag måste ta tag i mina vardagsbestyr utan Caseys närvaro var tungt. Massa plats i sängen, ingen promenad, inget skramlade i fodertunnan och ingen Casey som ligger på toamattan medan jag duschar. Tomt, ensamt och helt tyst.