Elin och jag bestämde oss tidigare i veckan att ses för att ta en promenad och kanske även träna lite. Vi har haft mycket och göra på varsitt håll och inte hunnit träffas något sedan efter vi tränade agility på Halmstad BK. Vi hade verkligen tur med vädret, och jag fick ett sådant sug att få träna lite lydnad.

Casey var lite trögstartad och det märktes att han försökte röra sig så som han var van vid att göra när han ska plocka upp apporter eller vända i fotgåendets svängar. Det gick väl inte riktigt så bra. Han upptäckte att han inte kunde hantera sin kropp. Men det verkade som han faktiskt tänkte till och provade sig fram och hittade ett nytt sätt att använda kroppen. Man skulle kunna säga att Casey fick lära sig på nytt i hur ta en apport i språng, dock med kunskaper och erfarenheter om hur det ska gå till. Hur som helst var det intressant att se hur han faktiskt tänkte till.

Jag har (som det kanske har märkts) haft en ganska tung period. Jag har haft lite svårt att vara glad och se möjligheter. Istället har jag mest fokuserat på problemen, tröttheten och bristen på motivation. Jag fick rådet att jag behövde komma bort, men hur skulle det gå när jag inte har ekonomi för det?! Ibland behövs inga pengar att komma bort och göra lite annat. Bara lite sol, härligt sällskap och torrfoder. Det var en så välbehövlig stund som gav eftersmak i energi. Tack Elin!

Bilder från morgonens lilla träning:

Livet på landet måste vara drömmen för var och varann jycke. Men för en liten gosse som Casey har det sina konsekvenser. Han har verkligen njutit att få vara lös och roat sig lite väl mycket med att ta lite för mycket när han har sprungit. Casey känner inte av sin egen smärta, utan springer för kung och foster land. Det är svårt att stoppa hans iver när han är väl lös. Ni vet ju många hur en kelpie brukar vara. Allt eller inget. Nu får det bli koppel och det fria springandet skall framöver vara i mycket kontrollerade former. Problemet som har uppstått är att han är väldigt väldigt öm i sina muskler vilket beror på att han fortfarande belastar sin friska sida mer än den en gång förlamade. Det har ju trots allt bara gått tre månader sedan skadan och innan lurades jag lite över hur bra han ändå rörde sig i travet. Det är i galoppen som man ser att han belastar fel. Ja, nu även i travet iom bakslaget.

Jag mår ganska dåligt över bakslaget som har blivit med hans återhämtning. Men bakslag tillhör ju vanligen och det är bara bita ihop, släppa och gå vidare. Casey har fått smärtstillande nu och har hela helgen vilat i Halmstad, vilket har gjort honom gott. Det smärtar att sin  älskade fyrbenta vän ha ont.

Någon film över hur han rör sig har jag inte, det får komma senare till veckan. Däremot har jag en film på de första stapplande steg till högeringångar med så kallad klossträning (detta fall är det Caseys vattenskål som agerar som kloss), och även ytterligare ett sätt att jobba med bakdelskontrollen. Casey är lite trög i shejpingen Samt att min tajming är väl si och sådär, men de går ju framåt och vi båda uppskattar verkligen träningen. Roligt med att ha träningen på film är att jag lägger märke till saker som jag inte hade gjort annars. Casey glömmer lite bort sig i shejpingen när jag berömmer honom med rösten. Good to know to next time s.a.s.

Det här med att tänka efter före finns inte i Caseys värld. Han gör precis det som faller honom in utan att tänka på konsekvenserna. Fast frågan är om hundar kan tänka på konsekvenserna av sina beteenden så som vi människor gör. Hundar gör eller inte gör beteenden av erfarenheter och instinkter.

Idag visade Casey ett typiskt beteende som han vet av erfarenhet belönar honom. Att gå på allt som liknar balansbommar. Givetvis tänkte han ju inte på att han har varit förlamad och har en förfärligt dålig balans. Jag hade tagit med lite hundgodis och klickern för att förstärka hans ögonkontakt med mig. Det ena föder ju det andra. Han kan ju det här med förstärkning. Så i hans register ploppar ett beteende upp om gå balans när han ser en mur. Han hoppar upp på muren och brakar ner lika fort med följd att jag får hjärtat i halsgropen. För ett par sekunder blev jag riktigt rädd. Tack och lov gick det bra.

Hans lilla missöde gav mig dock en idé. Casey behöver träna sin balans, och jag har inte hittat något bra för honom var han kan öva detta någonstans. Muren var faktiskt perfekt, och lagom låg för den delen med. Han fick en del stöd av selen och kopplet från mig för att hålla balansen. Han kämpade på bra på muren och fick efter en liten stund bättre koll på sina tassar. Så glad Casey var över att få träna både kropp och knopp. Det riktigt lös i ögonen på honom! Gullehunden!

Det är en bra bit kvar innan han kan balansera på en så pass smal bräda som på bilden (fotad 2007). Rom byggdes inte på en dag och det kommer inte Caseys balans eller muskler heller göra. Vi skyndar långsamt

Foto: Sofie Stefansson (våren 2011)

Han tränger som en schäfer och är på tok för långt fram i position. Men kontakten, den kontakten. Men lite finslip ska vi nog kunna hitta tillbaka det fina fritt följ Casey hade för tre år sedan

Casey hittade en pinne som han roade sig med att tugga på i morse. Glad hund!

Huh, det är hög tid att ta tag i Caseys vardagslydnadsträning igen. Han är på gränsen att vara ruskigt odräglig nu. Jag gillar inte heller att lägga massa energi att bli arg på honom. Precis som träningen kring Caseys muskler och balans krävs det en del planering inför lydnadsträningen också. Det är en del för mig att tänka på. Hur jag vill göra, vilka scenarios som kan tänkas ske och hur jag ska förbereda mig på dem och så vidare.

Casey är GALET social och GALET matglad. Två härliga egenskaper om det är i balans. Just nu är det mest kaos kring de två områdena, speciellt i kombination med varandra. Jag behöver även dämpa Caseys ENORMA föremålsintresse, speciellt den till bollar. Det går inte att ha honom flygandes efter varenda boll som kompisarna kastar eller sparkar till varandra. I dag blev det första övningarna av omvänt lockande eller omvänd psykologi i mer mänskliga termer. Casey fick förstärkning att han visade uppmärksamhet till flygande bollar. För varje gång han blev förstärkt i sitt beteende ju mindre började han bryr sig om bollen, eller kastade han blicken på bollen för att direkt kolla på mig och få sin belöning. Otroligt effektivt. Men det krävs säkert mer än en ett tillfälle att lära Casey att inte bry sig om bollar. Samma metod tänker jag använda när han stressar upp sig så med nya människor och mat. Kan nog bli en större utmaning när stora läckra köttbitar väger mer i Caseys ögon än några torra sketna torrfoder kulor. Jag gillar utmaningar så det här blir kul

Ja förresten, anledningen till att jag vill dämpa det GALNA och det ENORMA är för att undvara hans rygg från ryckiga och plötsliga rörelser som lätt blir i de situationerna.