Sist jag filmade Casey var 5,5 månader efter förlamningen. Nu har det gått lite mer än 10. Hög tid för en ny kanske?!

Det finns egentligen inte så mycket att säga, samtidigt jag skulle kunna säga massor. Jag har vant mig vid Caseys ”nya” kropp och har anpassat mig efter den. En som inte riktigt har anpassat sig är Casey själv. Det är en fullt frisk skalle med fullt fungerande kelpiementalitet som befinner sig i den där trasiga kroppen. Vilket innebär att Casey gör en del saker precis som han gjorde innan. Han tar kortaste vägen, vilket kan vara i luften från soffkanten ner till golvet. Vadå hoppa ner och gå RUNT? Han gör som han alltid har gjort, han springer först och tänker sedan. Skillnaden är att kroppen hänger inte med och han rör sig precis som en valp som ha noll koll på ben, kropp och farten.

Det är dock ett par saker som han faktiskt inte gör, eller vill göra. Det är att hoppa upp mot högre höjder, eller ta ett agility slalom. Jag har faktiskt provat, och det går inte. Han har ingen koordination för det hindret.

En annan sak som har blivit bestående är att han inte tycker om att åka bil. Han stressar upp sig något så otroligt genom att börja flåsa och skaka häftigt. Det är inte så ofta han åker bil längre, men när det händer gör det så ont i mig. Jag vet inte vad jag ska göra för att hjälpa honom. Jag måste ju koncentrera mig på bilkörningen, och kan inte vara till hands för honom och ge det stöd han troligen behöver.

Jag vet att jag har skrivit i ett tidigare inlägg om att Casey ibland blir rädd för saker på promenader. Det verkar ha släppt, tack och lov. Han reagerar på skott, det är väl i så fall det enda. Hur han reagerar på dem är genom att han vill dra mot ljudkällan och gärna hetsar upp sig för varje skott han hör. Han taggar av dem. Inte alls önskvärt från min sida. Jag brukar bara vara lugn och klappa honom när skotten avfyras. Det hjälper.

Jag glömmer att månadsrapportera om Caseys väg tillbaka från förlamingen. Kanske för att han lever ett ”normalt” hundliv och orkar allt jag orkar när vi är ute?

Han kan numera hänga med på löprundor som är upp mot 3 km långa, ett par gånger i veckan och hänger glatt med på dagspromenaderna som blir sammanlagt 1,5 – 2 timmar per dag. Trots det påminner han mig om förlamningen varje dag. Han snubblar i trappan när han har för bråttom, han linkar eller passgångar ibland när han inte får rätta tempot i kroppen och hans rygg är stel. Jag känner inte efter, jag bara ser och observerar.

Under promenaderna kan han gå och titta på mig under längre stunder och vifta riktigt glatt på svansen tills jag börjar prata med honom, då blir han ännu gladare. Riktigt så har han inte gjort innan. Jag smälter! Jag älskar denna nya egenskap hos honom. Jag känner mig så utvald och han så personlig. Jag får nog lov att säga att förlamningen har fört oss ännu närmare och bandet mellan oss kan ingen bryta. Visst, det finns stunder jag är tokig på honom. Han kan bara inte låta bli vissa saker när han är hemma så som papperskorgen. Trots att det inte finns något av värde i den så ska den ut ur sopskåpet, tydligen. Andra stunder kan jag inte bli arg när jag ser att han har bäddat upp hela sängen som jag har bäddad så fint. Det tyder på att han har gott in sig  min säng och sovit gott. Jag har sett hur han har bäddat upp när jag har varit hemma.

Det har gått åtta månader sedan förlamningen.

Idag, den 26 september 2011 är en speciell dag för mig. För det första är det idag som jag har varit singel ett år. Det låter väl lite märkligt kanske att fira ett år av singelliv. Men med min bakgrund av många års samboskap så känns det riktigt bra att varit singel såpass länge som jag nu har varit. Vad som händer nu framöver har jag ingen aning om. Jag trivs otroligt bra med mitt liv just nu och fortsätter vidare på det spår jag har hittat. Det som fortsatt lycklig singel.

Idag är också dagen som visar sex månader från Caseys förlamning. Jag vet inte om tiden har gått rasande fort eller bara väldigt långsamt. Händelsen spelas upp upp i mitt huvud varje gång jag ser Casey på språng, vilket är flera gånger om dagen. Jag blir påmind. Samtidigt ser jag en så glad, levande och tokig hund med lysande livsglada ögon. Jaa. Hur det än känns så har det gått sex månader.

Igår när vi var ute i det fina vädret fick Casey leka. Först med sin träningstrasa. Sedan med en fotboll vi hittade. Slutligen hittade han en tennisboll! En sketen liten tennisboll! Jag satte hjärtat i halsgropen. Denna lilla gula boll är en symbol för olyckan och Caseys förlamning. Det kan inte hjälpas, hur mycket förnuftigt jag än tänker. Men jag mår inte bra att se tennisbollar i samband med hundar och framförallt inte Casey.

När jag gjorde en storrensning hemma slängde jag alla Caseys tennisbollar. Jag ville inte se dem. Det känns lite sorgligt dock att en sådan boll har en gång varit den bästa belöningen när vi tränade agility, lydnad eller vilken gren vi än ägnade oss åt. Jag kan förstå varför just denna lilla gula boll var så rolig. Den är hårig, halvmjuk och alldeles alldeles underbar att tugga och äckla sig med. Jag vet inte hur många bollar jag har fått kassera efter Caseys äckeltuggande på dem.

Jag har låtit Casey få leka mycket sparsamt. Lite kamplek och lite kastade pinnar har det blivit, samt en och annan rullad fotboll. Men absolut ingen liten tennisboll eller något i den storleken. Men någon gång måste jag släppa rädslan och låta Casey få vara den tokigt lekfulla hund han är. Så igår fick bli första försiktiga stegen till att låta Casey roa sig kungligt med sin favoritleksak. Jag kastade inte bollen, utan lät den rulla iväg och skickade Casey på den när den hade stannat. Jag vet ju hur klumpig Casey är i inbromsningarna när han inte har någon koll på bakdelen.

Tror ni Casey var lycklig? ATT HAN VAR!

Det var en grå, slemmig och knäckt tennisboll vi lämnade på gårdsplanen…