Se vad jag hittade bland mina gamla bilder! En grymt bra uppställningsbild på Glimmergruvans Ö-Blaze från sommaren 2008. Man kan fråga sig varför jag inte har använt denna bild till Kelpiegalleriet. Anledningen är att bilden har en viss oskärpa från början som gjorde att jag valde bort bilden då. Med dagens kunskaper har jag kunnat rädda upp bilden en aning. Fin va!
…Ebba. Mina nya hund!
…
Haha, nä skämtosido. Jag har inte skaffat någon ny hund. Dock har jag samlat på mig foton på en mycket speciell kelpiedam. Hon var sannerligen ingen lätt hund att fota. Jag upplevde henne som en smygande svårflirtad och blyg WK dam med sina nio år på nacken. Hon verkade tycka att jag var en jobbig typ som skymde sikten för henne. Kameran smattrade på rätt bra, i hopp om att försöka fånga henne på bild. Med döma av resultatet vill jag påstå att hon är hundvärldens motsvarighet till Kate Moss (okej, kanske inte bästa valet av modell, men ni fattar konceptet. Dagens smala och långa modeller). Vilken modell, vilken mystisk utstrålning hon har med sin smäckra kropp, de långa smala benen och lite ängsliga men varma och uttrycksfulla blick.
En bild på Ebba från dagens fotosession. En söt working kelpie tik som lyckades fastna riktigt riktigt fint på denna bild. Jag kan inte sätta på fingret vad det är, men jag gillar bilden skarpt.
Det har gått några dagar nu med den allt för bekanta känslan i kroppen. Den av tomhet. Jag rent ut sagt hatar den. Av någon fåfäng anledning trodde jag att i år skulle vara det annorlunda året. Den med effekten av förändring. Nähä. Det verkar inte som det. Fast ska jag se det från den ljusa sidan, som jag har lärt mig att jag ska göra. Denna tomhet pågår kanske bara några dagar till.
Jag är grymt uppmärksam på mig själv, en egenskap jag tycker om. Dock tycker inte om upptäckten av den förändring som har skett inom mig. Jag vill vara en drivande tjej, framåt och samtidigt med fötterna på jorden och med en mild omtänksamhet. Det sistnämnda fanns, men nu är den obefintlig. Det får mig att känna mig som en sämre människa. Usch…
Jag ser runt i min närmaste omgivning. Energin flödar, gnistranden engagemang lyser från flera par ögon och idéerna levereras om vartannat. Jag själv bara står här som ett tomt skal och ser på och gör det jag måste, men inte mycket mer. Nä fan, skärpning vore på sin plats. Nu har jag skrivit detta, fått det ut ur systemet. Dags att ta tag i mig själv och rota runt efter min egen fina energi. Innerst inne vet jag att jag har den.
Jag hade lovat för närmare två månader att bränna över en av mina agilityfilmer till Per. Gjort. Det var bara den lilla detaljen att skicka filmen kvar. Att sådana här saker ska vara så svårt för mig att göra ibland. För att plåstra om mitt dåliga samvete bestämde jag för att skicka alla mina sju agilityfilmer. Dock fanns det fler skäl. Vad har jag glädje för ett helt gäng av filmer som jag ändå inte kommer se. Det är bättre de får komma till användning hos en agilityspringande eldsjäl än att damma i en av mina lådor.
Jag saknar inte agilityn, människorna, verksamheten. Men jag saknar mitt eget brinnande intresse. Jag har fortfarande drömmar. Jag har mitt lilla kelpiegalleri. En sista del av mig som faktiskt håller mig kvar i hunderiet. Den tänker jag hålla hårt i. Det är min idé, min början av en dröm till verklighet. Jag tänker vårda mitt galleri, låta den växa och fullfölja mina drömmar.
Det är över ett år sedan Colten flyttade. Fortfarande gör det så ont.