Rastat nya kameran för första gången

dsc0315

Jag har en ny kamera, om någon har missat det ;) En Nikon D300s. Inget stort kliv från min D200, och frågan kanske dyker upp; Varför inte ett större kliv, mot de de riktigt stora lirarna? Vet ni vad, jag behöver inte ha det grymmaste på marknaden. Inte för hur jag står med mitt fotograferande idag. Jag fotograferar på vad jag skulle kunna kalla avancerad amatörnivå. Jag säljer lite bilder, men jag kan inte livnära mig på det (än). Det är just den anledningen som gör att jag inte ser någon anledning att ha något vassare. Den dagen jag kan livnära mig som fotograf, ja då välkomnar jag gärna en D800 eller varför inte en D4. Men idag nöjer jag mig gladligen med D300s som jag tog ut första gången till att lära känna mer ingående. Den är tung, vilket inte är så konstigt när den har batterigrepp samt att jag ofta använder mitt Nikkor 70-200mm. Ännu en anledning att träna armar och axlarna på gymmet ;)

D300s och jag kommer bli ett fint par <3

dsc0422

dsc0394   dsc0193-2

Kärlek på bild

Tystnad…tystnad och åter tystnad. Plötsligt händer något och bara på några dagar dimper det flera förfrågningar om fotouppdrag från olika håll. KUL! Bland annat fick jag förfrågning av Fredrik som jag plåtade i somras om jag kunde ta lite bilder på han och hans flickvän innan han reser bort för utomlandsstudier. Det är lite osäkert att ta bilder denna årstiden när solen sällan är framme. Men idag, just denna dag kikade den lite blygt mellan molnen. Det tackar jag för, eftersom en ”blyg” sol är det bästa ljuset för porträtt.

I takt med tiden, när den är tidslös

Någonstans längs Fyrisån i Uppsala

 

Uppsala, staden jag flyttade i från för sju år sedan. När jag tänker på Uppsala minns jag mina första osäkra steg rätt in i vuxenlivet. Det var tufft. Flera minnen är kantade av relativt mycket smärta inombords.

Märkligt nog ler jag när jag tänker på Uppsala, och saknar staden. Jag ångrar nu i efterhand att jag inte tog tillvara på tiden bättre. Så är det nog alltid. Det är lätt att ångra att man inte gjorde saker mer, bättre och framför allt njöt av tiden. Men, alltid detta lilla ord men. Jag flyttade, jag upplevde staden, människorna, atmosfären. Det är bättre än att inte gjort det alls. En dag i framtiden kanske jag besöker staden lite mer än ett par timmar.

Lyckan att finna förlorade foton!

Två gossar från högskolan som jag fotade i somras. Foton som jag trodde var förlorade.

I somras bodde ju jag på två ställen. På vardagarna i Varberg och om helgerna i Halmstad. Jag kunde ju inte släpa med mig Ghrim (min stationära dator), så Thor (den bärbara) fick agera arbetsdator till mina foton. Alla mina foton är lagrade i Ghrim, och så vill jag också att det förblir. Brist på en extern hårddisk lade jag alla foton i Thor sålänge.Nördigt att döpa datorerna? :P

Mitt lilla system fungerade, ändå om jag tyckte det var ganska bökigt att flytta runt mappar mellan datorerna. När jag väl flyttade tillbaka till Halmstad skulle jag ordna upp sommarens minnen och röra, så att säga. Någonstans på vägen gjorde jag en miss som jag inte blev medveten förrän först senare. För någon vecka sedan skulle jag plocka fram ett album från ett fototillfället i somras, det var då jag upptäckte att fem album saknades. Jag hade troligen i flytten mellan datorerna råkat slänga dessa album. Jag var verkligen inte nöjd på mig själv under den stunden. Klant! Men det var bara att acceptera att albumen var borta och gick inte att räddas genom systemåterställning och liknande.

Men så igår, när jag gick genom massa album för hitta bilder till en powerpoint-presentation (som för övrigt kommer att bli grym),  ja vad hittade jag då. Fem söta små mappar med foton som låg i en undermapp med andra bilder. Jag har då alltså lyckats lägga dessa mappar fel. Klant ja! Men vilken lycka :D

Casey i vackra sommarsolen. En av de bilder jag trodde att jag aldrig mer skulle få se.

A photograph is a secret about a secret. The more it tells you the less you know.

Vi alla bär på hemligheter, stora som små. Så länge vi inte berättar dem för någon, vet ingen vad vi döljer. Förutom våra ögon. De är avslöjande. Otrogna till våra hemligheter. Samtidigt har vi inte en aning, trots att de är så avslöjande.

Jag med passionen för fotograferandet fascineras så av människor. Vad kan jag på en tusendels eller hundradels sekund fånga hos personen som sitter mittemot mig och tittar rätt in i kameran. Eller genom kameran. Vad säger blicken mig? Jag, du, vi betraktare, kan bara se, fundera, tolka eller analysera. Den säger något. Den säger mycket. Samtidigt som som så mycket visas, avslöjas ingenting. Eller?