Det blev en promenad ute i Skedala som strax utanför Halmstad. Jag har varit här vid flera tillfällen, första för några år sedan när jag gick viltspårskurs med Casey. Jag tycker det är en fantastisk skog, speciellt att spåra i. Om vädret tillåter så får det bli en tur till dit med spårutrustningen. Casey kommer att bli överlycklig, och mina händer brända…

Bilder från dagen:

Det har gått några dagar nu med den allt för bekanta känslan i kroppen. Den av tomhet. Jag rent ut sagt hatar den. Av någon fåfäng anledning trodde jag att i år skulle vara det annorlunda året. Den med effekten av förändring. Nähä. Det verkar inte som det. Fast ska jag se det från den ljusa sidan, som jag har lärt mig att jag ska göra. Denna tomhet pågår kanske bara några dagar till.

Jag är grymt uppmärksam på mig själv, en egenskap jag tycker om. Dock tycker inte om upptäckten av den förändring som har skett inom mig. Jag vill vara en drivande tjej, framåt och samtidigt med fötterna på jorden och med en mild omtänksamhet. Det sistnämnda fanns, men nu är den obefintlig. Det får mig att känna mig som en sämre människa. Usch…

Jag ser runt i min närmaste omgivning. Energin flödar, gnistranden engagemang lyser från flera par ögon och idéerna levereras om vartannat. Jag själv bara står här som ett tomt skal och ser på och gör det jag måste, men inte mycket mer. Nä fan, skärpning vore på sin plats. Nu har jag skrivit detta, fått det ut ur systemet. Dags att ta tag i mig själv och rota runt efter min egen fina energi. Innerst inne vet jag att jag har den.

Jag hade lovat för närmare två månader att bränna över en av mina agilityfilmer till Per. Gjort. Det var bara den lilla detaljen att skicka filmen kvar. Att sådana här saker ska vara så svårt för mig att göra ibland. För att plåstra om mitt dåliga samvete bestämde jag för att skicka alla mina sju agilityfilmer. Dock fanns det fler skäl. Vad har jag glädje för ett helt gäng av filmer som jag ändå inte kommer se. Det är bättre de får komma till användning hos en agilityspringande eldsjäl än att damma i en av mina lådor.

Jag saknar inte agilityn, människorna, verksamheten. Men jag saknar mitt eget brinnande intresse. Jag har fortfarande drömmar. Jag har mitt lilla kelpiegalleri. En sista del av mig som faktiskt håller mig kvar i hunderiet. Den tänker jag hålla hårt i. Det är min idé, min början av en dröm till verklighet. Jag tänker vårda mitt galleri, låta den växa och fullfölja mina drömmar.

Det är över ett år sedan Colten flyttade. Fortfarande gör det så ont.

Idag saknar jag ord. Jag ger er en bild istället som beskriver dagen. Fritt tolkat.

Denna typ av gräs är något Casey tuggar i sig när han är dålig och vill spy. Själv utnyttjar jag gräset till att föreviga, gärna med lite vatten på.

Imorse klev jag rätt i Caseys spya som han, någon gång, under natten hade kastat upp. Vilken start på morgonen. Jag ska erkänna att jag var inte allt för nöjd. Jag anade dock att något var på gång redan igår kväll när han låg och svalde i omgångar. Casey har sådana perioder ibland där han har problem med magen. Jag har vid ett par tillfällen kollat upp hos veterinär hans problem. Det med utan några svar. Veterinär kunde inte hitta något. Det är som hos oss människor. Hundar mår också dåligt ibland. Speciellt om man, som Casey, har en känslig liten mage.

Hösten, när den är som bäst = varma färger, mer kläder (koftorna, såklart!), mörkare tider, levande ljus, mys.