Prylnörd…

…Det brukar jag associera med killar som ska ha den senaste tekniken. Det kan vara allt från mobiler, spel till komponenter i datorn eller någon pryl som jag inte ens vet vad det har för syfte. De har full koll på varenda detalj, hur de används och så vidare. Jag vill påstå att jag motsvarar mannens prylnördighet som den inbitna hundmänniska jag är. Snacka om att krångla till det. Det hade ju lättare att skriva; jag är en riktig prylnörd när det kommer till hundsaker. Varför vara så omständlig? Bara för att jag kan.

Jag är kanske ingen eldsjäl inom just spårning, men där har jag verkligen provat mig fram då jag har insett betydelsen av att ha bra och framför allt rätt produkter som passar bäst för mig och min hund. När jag inledde min och Caseys karriär som bruksekipage, började jag med rött, inte för att färgen har betydelse, men som sagt, hund-prylnörd…

Hur som helst började jag med en vanlig plastlina. Enkel att hålla ren tänkte jag. Nackdelen med den var att den inte gick att hålla i, utan gled mig ur händerna så fort den var lite blöt. Casey som dessutom på unga dar hade ordentligt drag i linan, krävdes det ett stadigt tag om linan. Så den fick jag slopa ganska omgående.

Nästa lina jag provade var en vad jag tror heter gjuten spårlina (rätta mig om jag har fel). Innehåller en bomullslina som är plastad med någon typ av polyester. Denna var grym i handen, brände knappt och gled bra i skogen under mer fuktiga väder. MEN! Den var hopplös att använda på sommaren då materialet tenderade att fasta runt träden. Tvärstopp tog det. Något som var otroligt störande för både mig och Casey i spårarbetet.

Jag provade bomullslina också, men den både trasslade och brände i händerna. Till slut hittade jag en s.k. elbogen-lina eller SBK-lina som den också kallas. En lina som var bra att hålla i, gled fint i allt snår oavsett väder, trasselfri samt lätt att tvätta rent. Dessutom fanns det en markering man kunde känna efter 10 meter, antingen förstärkt med tejp eller att linan övergick i en annan tjocklek.

Min röda SBK-lina hittade jag av en slump på Stockholmsmässan och den hängde med några år tills jag fick för mig att byta färg på min utrustning. Linan gav jag bort till en klubbkamrat och jag körde in på babyblått. Jag insåg att det inte var riktigt min färg…

För ett tag sedan insåg jag att jag behövde nya stövlar och ville köpa ett par som både var snygga och funktionella. Skulle jag ändå köpa ett par stövlar för en redig slant så kunde jag lika gärna ta en färg som skrek uppmärksamhet ute i skogen. Jag tittade på rött och orange, men ville ha verkligen något som stack ut. Det blev gult…GULT?! Jag vet inte hur det egentligen är. Om gult är lika fult som det rimmar, eller om det är snyggt. I min mening tycker jag det blev riktigt grymt coolt. Stövlarna jag köpte blev ett par; Hunter (Original Gloss Vintage Yellow).

När nya stövlar hade köpts in kunde jag lika gärna byta ut delar av min träningsutrustning i samma kulör. Dock var det inte så enkelt att hitta rätt typ av gul lina av rätt modell. Men med rätt ord på Google, kan man hitta allt. Linan har jag specialbeställt på Vildmannen. Linan har en hake i min smak, är 6mm tjock ända fram till 10 meter, de sista 5 metrarna blir den tjockare (tror det är 8 eller 10mm). Precis så som jag vill ha den.

När det kommer till selar, är det en heeeelt annan historia som jag tar en annan gång. Men den bytte jag inte ut. Caseys svarta Trixie-sele (y-sele) är perfekt för honom och det känns dumt att byta ut något som fungerar så bra. Det fick istället bli lite gult brodyr med Caseys namn.

Ironiskt nog, lagom när jag fick hem alla prylarna kom snön och minusgraderna. Så mina viltspårsplaner har jag fått lägga på is ett tag tills åtminstone det som ska likna snö är borta.

Det är lite frustrerande att ha en lägenhet på strax över 22 kvm och väggar därefter. Jag har mängder av vackra foton och tavlor som jag skulle vilja sätta upp. Men det finns inte plats. Eller ja. Jag kan ju sätta upp allt, men då förlorar jag den tomma ytan runtomkring som ger varje tavla/tavelvägg/bild sin kraft, så att säga. Se själva vad jag menar.

Det jag vill sätta upp är en liten tavla med en gammal bild på en kelpie från förr, en rosetttavla med Caseys alla rosetter samt bilden på fjärilen (tagen sommaren 2010). Den är bra, grymt bra. Jag har fotot inramat i en svart enkel träram i A3-format. Den finns även på en vägg i Kumla dit jag har sålt ett exemplar. Frågan är om jag ska sälla mitt eget ex med ramen. Någon som är intresserad?

Bilden med fjärilen och så som jag har redigerat den väcker mycket känsla hos mig, den berör.

Vad väcker bilden hos dig? Seså, var inte blyg, berätta.

Vid den här tiden imorgon sitter jag och Casey i Halmstad med största sannolikhet hemma och Sofie och äter pannkakor, om vi inte redan har ätit upp dem och tar igen nästan två veckors frånvaro. Som jag längtar. Inte bara få träffa min goda vän utan att få komma hem. Visst trivs jag i Varberg och tycker allting fungerar kanonbra, men hem är som sagt Halmstad.

Innan jag flyttade upp till Varberg var det en del praktiska saker jag inte visste hur jag skulle lösa. Men det mesta verkar ha fallit på plats utan någon större ansträngning, som bland annat har jag numera tillgång till bil i Varberg, en Hyundai Coupe, årsmodell 1999, lika gammal som Billie med andra ord.

Det roliga med bilen är historian bakom den. Min far tyckte att jag och hans tjej behövde en liten bil. Han var mycket noga med att den skulle vara liten och billig. När jag en dag var precis i färd att avsluta mina arbetsuppgifter på jobbet kom han och visade upp en kombi som såg trevlig ut rent ur en hundägares ögon. Men vad köpte han? Joo, så långt ifrån ”hundbil” man kan komma, nämligen en liten sportbil. Detta finner jag mycket komiskt, men jag klagar verkligen inte. Det är en bil och dessutom väldigt rolig att köra. Jag som älskar att köra bil lär nog ta både en och tre turer extra, hehe…