Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Vad kan det beror på? Ja just det…studierna. Det är lite som skomakarnas barn som går utan skor. Skriva under både ”arbetstid” och fritid känns föga lockande. Just nu sitter jag med en rapport som ska sammanfatta det projekt vi har haft i skolan under hela våren. Något jag har insett är rätt omfattande, inget jag gör på ett kick. Utan det går i omgångar. Samtidigt sitter den ena gruppkamraten med kodning och den andra har huvudkontakten med vår beställare, och just nu iväg på mässa. Vi har varvat mellan de olika arbetsuppgifterna. Men just nu har vi satt ”rätt man på rätt plats”. Det vill säga, jag är den som skriver bäst och har fått ta den delen just nu.

Vårt projekt handlar om att skapa en webbplats mot verklig beställare och vi har valt en  systemutvecklingsmetod att arbeta efter, enligt hur vi har fått lära oss under studietiden.  Jag gillar verkligen projektarbete och allt vad det har inneburit under min utbildning. Dock är jag nyfiken på hur det egentligen fungerar med projekt och systemutvecklingsmetoder ute i arbetslivet. Är det verkligen samma sak? Ja, det är något jag lär märka om cirka ett år när mina studier är avslutade.

Det har varit högt tempo sista veckorna. Mycket stress. Denna vecka har varit ännu värre när jag även åtog mig att jobba två nätter på Schenker. Lite dumt med tanke på att jag behöver sömnen. Men pga Billies bortgång har det varit väldigt jobbigt för mig att vara ensam med alla tankar. Därför har jag sett till att jag har varit igång hela tiden. Igår kväll när jag äntligen började ta det lugnt och stressa ner klubbade tröttheten ner mig totalt. Jag sov i drygt tolv timmar.

Casey är hos pappa just nu, och jag är ENORMT TACKSAM över att han ställer upp och passar den svarta faran. Casey och jag har gått varandra på nerverna pga stressen. Han har blivit stressad av mig och jag av honom och det hela har blivit en ond spiral. Därför, för bådas bästa fick han byta miljö till vara på landet och springa fritt på gården. Den gossen trivs. Kanske lite för bra med tanke på att han har passat på att rulla sig i koskit. Två gånger samma dag När projektet är inlämnat och redovisat samt att jag har gjort mitt besök i Holland för kelpiefotografering är han med mig igen, och då mestadels i Varberg då mitt sommarjobb är där.

Casey blir vattnad efter han för andra gången hade rullat sig i koskit under samma dag. Jag skrattade nästan så jag grät över händelsen och bilden efteråt.

Tankarna på Billie har funnits med mig hela tiden trots allt. Vissa stunder hugger det så otroligt i hjärtat och jag känner mig så halv. Trots att han inte bott med mig sista året känns det otroligt  konstigt att veta om att han inte finns. Värst är det när tankarna går till när hans liv försvann, där hos veterinären på bänken. Hur beskriver jag de känslorna egentligen? Maktlöshet över att jag inte kunde rädda honom? Eller är det en egoistisk tanke? Jag vet inte. Hur som helst gör det så ont i mig att tänka på det.

Jag har varit med om två avlivningar förr, en katt och en hund. Inga jag hade något känslomässigt band med. Visst var det jobbigt. Men att ha en starkt känslomässigt band till någon som dör är höjden av känslomässig smärta. Jag vågar knappt tänka på hur det blir den dagen Casey går bort. Han och jag har det starkaste bandet jag någonsin haft till ett djur, och vi har varit med om så mycket. Han höll ju på att försvinna för mig förra årt, och jag vet hur apatisk jag blev då. Kanske är det annorlunda. Då visste jag inte om skulle överleva…

Nä usch. Det vill jag faktiskt inte tänka på. Jag tänker istället på vilken livglädje det finns i den svarta galningen. Hur ögonen lyser av typisk kelpievilja.

Jag har hur som helst skruvat upp min stress till en nivå som inte är nyttig, vilket har uttryckt sig lite i olika former. Men jag vet att om mindre än en månad är det över. Jag vet också att när jag väl låter mig andas, tar det lugnt och fokuserar rätt så är jag duktig på utföra och avsluta saker med ett bra resultat. Men den här stressen alltså. Jag har verkligen något att jobba på…

Vi kan börja med omplacering som får bli detta inläggets ämne, de andra tar jag upp i andra inlägg. Omplacering har jag skrivit om innan, flera gånger till och med. Men det är verkligen ett känsligt ämne. Jag kan tycka med min, faktiskt, sunda inställning att det behövs pratas mer om på ett mer positivt sätt. (Utan för den sakens skull påstå att vi borde placera om mer, det är inte vad inlägget handlar om).

Vi kan börja med, vad är en omplacering egentligen? I min värld är det när man väljer att låta hunden få flytta från sin flock till en ny och hunden får en annan ägare på papper. Det är min bild. Men i en hunds, så är alla typer av flytter från ursprungliga flocken en omplacering, på sätt och vis…eller?!

Jag har placerat om två hundar. För båda hundarna hörde jag av mig till uppfödarna och de tog tillbaka hundarna och hittade ett nytt hem. Båda hundarna placerades om i samband när mitt liv förändrades kraftigt, och dessa hundar tyvärr inte passade eller trivdes i det nya livet. Jag tänkte på hundarnas bästa, vilket jag tycker man ska alltid göra oavsett. Vad är bäst för hunden, och även vad är bäst för sig själv! Idag lever vi i så otroligt stressat samhälle, vi behöver verkligen lära oss att plocka bort stressfaktorer i våra liv. Mår vi inte bra av att ha en hund som inte trivs, då är det ju faktiskt en lose-lose situation.

Colt

Med facit i hand har jag gjort två bra omplaceringar, där hundarna har fått ett liv som jag inte hade kunnat erbjuda. Det svider mer för mig än vad det gör för hundarna. De är ju nöjda och lyckliga med sin tillvaro. Colt är den som jag fortfarande kan sakna helt magiskt mycket.

Sedan har vi gråzooner av omplacering. Individer som har flyttat inom familjen. Det är ju en typ av omplcering, men så mycket mer accepterat på något vis. Det är i alla fall den uppfattningen jag har fått. Man kan säga i så fall att jag har placerat om ytterligare två hundar, då dessa två har varit kvar med någon av mina föräldrar. Fast ser jag från andra hållet, så är det snarare jag som har placerat om mig själv. Haha. Hundarna har varit kvar i samma hem, medan jag har flyttat. De jag pratar om är min första hund Boggas, och min Border collie Billie.

Boggas

Boggas blev kvar hos mina föräldrar när jag flyttade 65 mil bort till ett rum. Att ha med en schäfer på närmare 45 kg var ganska opassande. Istället hängde lilla Billie med. Billie har hängt med ett par flyttar innan han kom tillbaka till mitt barndomshem och har levt där fram tills sista månaderna. Idag bor han hos bekanta till mina mamma, och lever verkligen ett toppenliv där. Han är (snart) 13 år, och kräver idag en viss typ av omvårdnad. Dottern i familjen har blivit väldigt förtjust i denna gamla herre och bad att få ta hand om honom. Något som kanske låter lite märkligt, att ta hand om en såpass gammal hund. Men att se Billie tillsammans med dottern och vilket fantastisk arbete hon gör med honom värmer i mitt hjärta. Han kan verkligen inte ha det bättre. Har jag då placerat om honom? Nja, det kan jag väl inte påstå. Dottern tillsammans med sin mor passar honom, och gör det sålänge de vill och kan.

Billie

För ett par år sedan hade jag haft svårt att erkänna omplaceringarna. Idag…bryr jag mig faktiskt inte. Jag har gjort val baserat på livsförändringar och tänkt vad som är bäst för mina hundar hundar och för mig.

Jag tycker man alltid ska tänka på vad som är bäst för hunden, och även för sig själv!

Dock ska man nog fundera på vad som står fel när man sätter en viss typ av omplacering i system, den när ”hunden inte duger”. Det kanske jag som hundtränare som inte duger snarare. Dags att tänka om, och kanske dags fundera på om man väljer rätt hundar för rätt ändamål.

Bästa sättet att sammanfatta det ni snart ska få läsa är att bara skriva; GRYM!

Dagen igår började med att bilen jag hade fått låna inte startade, vilket inte var så grymt. Men det löste sig med att Merit var snäll och hämtade mig i Halmstad och vi åkte ner till Höganäs för att ägna en hel dag i hundträningens tecken. Kallt som fan var det. Men så värt det!

Merit och jag hade pratats vid tidigare för att träffas och jag skulle ta bilder på hennes kelpiesnärta Cleo. Sagt och nu även gjort. Som bonus fick jag med mig hem bilder på kelpies i arbete och en ny kelpie till kelpiegalleriet samt en omtagen bild på en kelpie som redan finns i galleriet. Den största bonusen var dock dagen, att återigen se vilken GRYM fotograf jag är och vilket GRYM hund jag har i Casey. Wow säger jag bara…

Jag hade inte räknat med att Casey och jag skulle träna. Kanske spåra, ja, men inte köra lite lydnad. Vi fick dirigering på valda moment, så som fritt följ, apportering (trä och metall) samt inkallning. Casey var het, riktigt HET! Startskall, morrande och ett otroligt tryck i allt han gjorde. Vilken glöd och livsglädje i ögonen sedan. En annan hade nog blivit tokig av ljudningen i fria följet, men jag bara älskade det. Att få se Casey dammas av i något han är utbildad inom och pipa av lycka värmde i hjärtat. Det värme också att se hur bra han har blivit efter förlamningen, vilket alla som var med tyckte var beundransvärt.

Varför kunde jag inte njutit av hans attityd när vi tävlade?! Knäppt vad för höga krav och prestationsångest kan ställa till i huvudet på en.

Spårningen lämnade en hel del att önska. Casey kopplade på nosen direkt, men inte hjärnan, haha. Dock var det absolut inget fel på hans vilja att jobba och han visade de fina kvaliteteter han hade som spårhund. De roliga igår vad att han hade fin låg nos, något han inte riktigt haft innan.

Älskade hund, så GRYMT häftig! <3

Det är så roligt att jag varje gång häpnas över vad jag åstadkomma med min kamera och med bildredigeringsprogrammet. Att jag är duktig på det jag gör, vet jag. Men att jag kan verkligen få flera av bilderna så…magiska. Ja de är grymt! En riktig egoboost!

 Bilderna jag själv har tagit finns på facebook, de kommer så småningom finnas på någon av mina sidor, antingen denna eller min portfolio-sida. Så länge bjuder jag på de Marie Winberg tog på mig och Casey:

]]> http://www.boggas.se/wow-sa-grym/feed/ 8 http://www.boggas.se/jora-vi-lever/ http://www.boggas.se/jora-vi-lever/#comments Sun, 18 Mar 2012 09:52:20 +0000 Sofia http://www.boggas.se/?p=9810 Continue reading →]]> Det har varit lite tyst här. Anledningen. Andra prioreteringar. Jag har bland annat varit mitt uppe i en flytt, med allt vad det innebär. Dock hade jag turen att jag bara flyttade inom samma hus, två trappor ner. Så själva flytten i sig var inte så betungande. Men jakten på nya möbler har tagit tid. Eftersom jag är student har jag begränsad budget och får anpassa mig efter det. Det vill säga, möblerna har inte fått kosta för mycket. Det har blivit många besök på Blocket kan jag säga Jag har också turen att jag har en pappa som har haft antikvariat/secondhand butik och fortfarande saker från butiken. Bland annat hittade jag en gammal golvlampa från 50-talet som jag har rustat upp. Tallrikar av Rörstrand samt lite nysilver i form av fat, ljusstakar och annat smått och gott. Efter mycket om och men hittade jag en riktigt fin, lagom stor soffa i skinn och med den färg jag gillar bäst, mörkbrun. Det enda som saknas nu är ett köksbord med två stolar. Sedan är hemmet komplett….

…ja, och så ska allt upp på väggarna också, så som tavlor och teve. Men det är sådant jag får ta när jag får tillgång till en slagborr och tid. Jag trivs i alla fall väldigt bra i mitt nya hem. Det är hela 6 (!) kvm större, haha!

Casey verkar också trivas att han har fått det större, och hittat sin nya favoritplats. Det är under soffbordet. Dock sover han gärna i gamla fåtöljen och i sängen. Soffan har han inte rört, och där får han inte heller vara. Bilder hur det ser ut kommer senare, när jag är klar.

Jag har ju nämnt, tror jag, lite då och då att jag har mycket på gång. Och det har jag, verkligen. Bland annat ska jag till Holland i maj och fotografera kelpies. En resa jag ser så fram emot. Linda som jag har kontakt med har gett mig lite olika förslag på var vi ska fota, och miljöerna är helt fantastiska. Förhoppningsvis har jag fått min nya kamera då (*ping* pappa)

Igår var jag en sväng nere i Malmö och tittade förbi MalmöINT för att se lite agility och hoppas på fota ny kelpies. Jorå, en ny kelpie kommer att komma till galleriet. En är fler än ingen.

Jag saknar ju inte hundvärlden direkt när jag är mitt uppe i mina studier. Men när jag får andas hund, se hund, uppleva hund, så värker det i kroppen. Värk av längtan att få köra gärnet inne på banan. Gå och ladda inför kommande lopp. Spela upp hur man ska handla hunden genom banan i huvudet. Känna av samarbetet. Vinna. Åh, just det saknar jag.

Jag gick även runt lite bland ringarna och strosade. Utställning, vilken märklig värld det är. Jag har ställt en del i mina dagar och tycker det är roligt. Men jag gör det för att visa upp att jag har, i mina ögon, en snygg representant för rasen. Dessutom får jag träffa fler kelpies och ägare till denna tokiga och underbara ras. Men igår undrade jag vem som ställdes ut egentligen, hundarna eller människorna…

Jag gillar det välklädda på utställning, det ser proffsigt ut med kostym, kavaj, kjol med snygga skor till. Men när kvinnor klär sig i plagg som drar all uppmärksamhet från det väsentliga, hunden. Plagg som i mina ögon mer hör hemma på fester eller krogen. Jag blir fundersam. Vad vill egentligen, som i detta fall, kvinnorna med den typen av klädsel på utställning? Flirta med domarna? Domare som, enligt ryktena, är homosexuella? Nä, jag förstår inte logiken i det hela.

Något annat jag inte heller förstår, är varför kan inte handlers lära hundarna att ställa upp sig själva istället för dra och slita i hundarna? Det ser rätt illa ut i vissa fall. Hunden ska visas på bästa sätt, och jag tycker det gör den om den får ställa upp sig själv. Med lite träning så är det inga problem, och hanteringsbiten får hunden ändå av domaren och det är något jag tycker är självklart ska tränas oavsett. Hunden ska kunna hanteras oavsett situation.