Charmig förvaring för ris.

Jag tillhör den skaran av människor som inte bryr mig om utmärkelser och priser för bloggar. Jag är inte ute att bli känd eller jaga stort antal läsare. Jag vill bara dela med mig en bit av mitt liv genom ord och bild. Jag visar något annorlunda, något unikt. Vilket är faktiskt jätte enkelt. Hur då? undrar kanske några av er. Det finns ju en hel uppsjö av bloggar som liknar min egen, om en ung tjej som hundar och foto som största intressen. Ja, det finns. Men det finns ingen som mig, ingen som Casey, ingen som VI. Ingen! Det är lika unikt som du som sitter och läser just nu har något hos dig själv som ingen annan har. Kom ihåg det, och ta vara på det!

Hur som helst. Jag har fått en award av Malin. Hennes motivering verkligen berörde mig. Det hon skriver om min blogg också det jag också vill förmedla. Tack Malin!

Malins motivering:

”Den femte awarden vill jag ge till bloggen Boggas. En blogg om kärleken till sin hund. Jag blir så glad av att läsa om engagemanget och omtanken denna tjej lägger ned på sin hund. Hon bjuder på sig själv och delar med sig av tankar och upplevelser och vackra bilder. Man får ta del av hennes och hennes hund jobbiga resa från en olycka till successiv förbättring. Gripande och läsvärt och vad som ser ut att bli, en solskenshistoria med lycklig fortsättning.”

Till Awarden hör en uppgift. Liebster är ett tyskt ord som betyder käraste och awarden utdelas endast till bloggar som har färre än 200 följare/prenumeranter. När man får utmärkelsen ska man göra följande:

1. Tacka den som gett till utmärkelsen och länka.
2. Skriv ner fem bloggar man vill lämna awarden vidare till och låta dem veta det genom att lämna en kommentar hos dem, och förhoppningsvis ger de ytterligare fem bloggare en award via sin egen blogg.

Jag följer en del bloggar, men alla över 200 följare. Därför låter jag denna awarden stanna på mitt håll.

Det finns några foton från Thailand som har varit jobbiga att se på, än värre att redigera. Det är dem på hundarna jag träffade vid en av stränderna längs Sattahip. Utsötta, herrelösa, magra och riktigt, riktigt eländiga. Några av dem var vid gott mod och ville gärna komma fram och hälsa. Jag höll avstånd pga hur de såg ut och kunde tänkas ha, ohyra och sjukdomar. Det är inga bilder som man kanske visar från en trevlig semester. Men det är bilder som vittnar som en del gatuhundars vardag i Thailand.

Nämnde jag om tamarind som jag åt i Thailand. Ja det tror jag nog allt att jag gjorde. Här får ni se hur de ser ut, med och utan skal. Mer om örtväxten kan ni läsa på Wikipedia.

Jag har varit hemma i Sverige lite mer än en vecka nu. Tillbaka till vardagen. Grå är den, utåt sett, men inuti kan diskuteras. Här är det nämligen full fart med många nya spännande projekt och aktiviteter. Ny läsperiod har startats igång med nya kurser. Alla mina kurser är på distans, ja utom möjligtvis B-projektet då. Bland annat är en av kurserna en fotokurs, och redan börjat motivera mig till massa egna projekt. KUL!

Casey var givetvis överlycklig över att få träffa mig. Han var som ett litet plåster på mig första dagarna. Nu har han lugnat såg en aning och det mesta är sig likt. Det jag har tappat sedan Thailandsvistelsen är lite bränna och motivation för att skriva i bloggen. Jag saknar Thailand, det gör jag.

Jag har påbörjat jätteprojektet att välja ut och redigera bilderna från resan. Det kommer ta tid, och jag kommer under tiden bjuda på det som jag är klar med. Som denna bild pappa har tagit. Den är från Chaing Khan, gränsen vid Laos och tagen under nyårsafton. Jag finner en likasinnad på fyra ben.