Casey är en liten bit över fem år. Han är inne i vad man ofta kallar den bästa åldern. Han har vuxit ifrån sin valpighet, sin slyngelålder och dess fasoner. Han har vuxit på sig, grovnat till och är numera en riktigt kelpieman

Jag har levt tillsammans med denna svarta gosse i fem år. Han var efterlängtad och han är en dröm som har gått i uppfyllelse. Det tog några år innan jag vaknade upp och insåg att drömmen faktiskt är sann. Vad vackert jag skriver om om en hund som för många är just bara en hund.

Visst, Casey är bara en hund. Men för mig är han så mycket mycket mer. Han är en familjemedlem och en vän som jag delar mitt liv med. Han ser allt, alltid med samma trogna glada ögon tittar han på mig. Det enda han vill är att vara lyckig hund. Att få sin mat, komma ut, aktivera sin hjärna och få kärlek. Jag ger honom det ger han mig det bästa en människa kan få av en hund; trofasthet. Jag vet att han skulle gå genom eld för mig.

Jag vet inte om hundar kan känna kärlek, det är väl ett mer mänskligt begrepp. Men jag vet att hundar kan känna trofasthet och glädje lika mycket som de kan känna rädsla och aggressivitet.

Varför skriver jag detta om Casey, och inte om mina andra två hundar? Jag älskar dem också. Med Casey känner jag en speciell värme i kroppen som jag inte känner på samma sätt för de andra. Vi har fått ett band!

Det är du och jag Casey i vått och torrt. ♥