Med ett armeringsjärn genom benet

Hur mycket ska ens hund egentligen genomlida? Det frågar jag mig efter nattens hemska olycka. Casey lyckades med bedriften att få ett armeringsjärn genom höger framben.
Jag hade lämnat Casey ett par timmar i hundgården. Inget konstigt med det. Han har varit i den hundgården så många gånger förr. Igår gick det snett.

När jag kom hem igen och skulle ta ut Casey från hundgården möttes jag av en mycket lugn och liggandes Casey. Helt fel för att vara honom. Jag såg att han hade fastnat med tassen och tänkte inte så mycket på det mer än att hjälpa honom att ta loss sin tass. Jag tyckte dock det var märkligt att han inte ta loss den själv så som den satt. Det var mörkt ute, jag såg inte riktigt. Jag drog lite o grinden och försökte få loss tassen och Casey bara skrek. Det var riktigt hjärtskärande. Usch.

Jag vet att jag tänkte att tassen var kanske bruten men jag höll mig lugn. Det var efter jag satte på strålkastarna på bilen och fick se hur det egentligen låg till. Casey satt fast i gallret genom att ett armeringsjärn gick rätt genom hans ben. När jag såg blodet. Då kom chocken och paniken. Känslorna framkallade en rad av minnesbilder från förlamningen och paniken stack iväg.

HUR skulle jag få loss honom. Själv? Nä, inte en chans. Trots att jag var i sådan panik jobbade huvudet febrilt att hitta en lösning. Jag ringde kompisen jag hade träffat under kvällen, som jag visste var vaken. Därifrån började någon typ av behärskad form av sinnetillstånd inta sig hos mig, då jag blev hela tiden påmind att hålla mig lugn.

Att väcka min mor i huset intill var egentligen ingen idé även om jag gjorde försök att väcka henne. Men jag visste att skulle hon få se Casey skulle hon bli mer hysterisk än till hjälp. Jag ringde 112. De skickade ut en polisbil till gården som var på plats efter kanske tio minuter.

Poliserna var vänliga, bestämda och mycket lugna. De kollade av situationen och beslöt sig för att klippa loss Casey från grinden. De tog fram, i mina ögon, värsta verktygen ur polisbilen och klippte loss Casey. Biten genom benet fick han ha kvar för att inte förvärra skadan. Allting gick väldigt smidigt, och jag upplevde att de hade väldigt stort fokus på att se till att jag var lugn. Casey gick det ingen större nöd på (ja förutom benet då..). Han var ju mest glad över att det kom nytt folk som han ville hälsa på. De satte någon typ av plastbandage över benet för att skydda sår och armeringsjärnet.

Poliserna såg till att få tag på nummer till de djursjukhus som var öppna på natten och var kvar tills jag hade fått ringt Blå Stjärnan. Sedan bar det iväg upp till Göteborg. Jag körde själv upp. Casey låg i baksätet och sov. Han var vid det laget ganska medtagen. Vid ett par tillfällen pep han till när han kom åt det skadade benet.

Plats på Blå Stjärnan tog två snälla veterinärer emot mig och Casey fick både det ena och det andra i sig genom en kanyl. Så många turer som han har varit med om hos veterinärer har han otroligt fin inställning till dessa miljöer. Lugn och avslappnad. Det vet de som har haft med honom att göra när han har legat inne. När Casey verkade förstå att han skulle få hjälp slappnade han av och lutade sig mot mig, liksom en kram. Det var verkligen kärlek i den stunden.

Jag fick åka hem medan veterinären tog gossen på operation. Lagom när jag kom till Varberg ringde de och berättade att operationen hade gått bra. Järnet hade bara gått genom mjukdelarna. Inget skelett eller leder var nämnvärt skadade. Skönt.

I morse ringde en ny veterinär och talade om Caseys status. Han var medtagen och de skulle göra en ny röntgen för att fastställa skadorna samt en ortoped skulle kolla på hans ben för se vad som ska göras härnäst. Det är det samtalet jag just nu går och väntar på…