Jag trodde nog först att ingen skulle fråga, men så trillar frågorna in. Enkla frågor med kanske inte fullt så enkla svar, i alla fall inte korta svar. Jag ska börja med första frågan och så flätar jag in dem som tillhör ämnet, med andra ord; hur jag började med agility och mitt rasval. Fotofrågorna tar jag vid ett senare tillfälle.

Jag började med agility 1996. På den tiden var agility rätt så annorlunda mot vad det är idag. Hindren var en aning annorlunda, det var helt andra klasser och uppflyttningssystem, samt det fanns inget som hette handling. Jag började min agilitykarriär med att jag gick nybörjarkurs på hemmaklubben med min schäfer Boggas. Kursen avslutades med ett KM, vilket vi vann och gav mig en blodad tand. Det blev ytterligen en kurs lite tävlingar och på den vägen är det. Boggas var en långsam hund, men gjorde sitt bästa. Vi kämpade på och fick en del bra placeringar på tävlingar.

Boggas och jag aktiva mellan 1997-2000

Vägen till att det blev kelpie

Efter några år inom sporten ville jag ha en till hund, en Tervueren. Jag tyckte det var en otroligt vacker ras. Min pappa som var ett tag engagerad i sporten tyckte jag skulle ha den ras som visade framtassarna, Border collie. Men rasen tilltalade mig inte. Men skulle jag få en till hund så fick det bli Border collie eller ingen alls. Så en Border collie blev det.

Även om jag hade fått Billie, min Border collie valp så drömde jag vidare om en ny hund. En hund med stamtavla och som jag hade valt helt själv. Jag ville nämligen göra så mycket mer än bara agility, och kände mig därför ganska begränsad med två oreggade hundar.

Billie

Under åren tittade jag en hel del på olika raser. Alla hade en gemensam nämnare; vallhund. Kelpien fastnade jag för tidigt. Mycket för att det liknade schäfern till utseende men i en mindre storlek. Jag tyckte rasbeskrivningen på kelpien verkade lovande, en pigg och kvick ras som krävde mycket mental stimulans.

Jag vill ha något som motsvarade en Border collies kapacitet. Jag tittade även på Hollandse Herdershond, den långhåriga varianten. Men rasen var väldigt ovanlig och verkade svår att få tag på så jag la ner projektet att skaffa Holländare.

Jag minns inte när jag fick upp ögonen för kelpie, men jag minns när jag bestämde mig för den, det var året 2003 när jag fick kontakt med Cecilia som hade kelpie. Hon övertygande mig om vilket fantastisk ras det är och hennes kelpieflicka Zynni fick mig att bli kär på riktigt.

Idag är jag väldigt nöjd med Kelpie och har svårt att se mig byta ras. Men OM jag skulle byta så är det tillbaka till Border collie eller till Working kelpie. Jag har under åren lärt känna många Border collies och tycker det är en rätt okej ras Det har en enorm arbetskapacitet som jag gärna vill ha, samt vallningen lockar mig allt mer.

En annan ras som jag faktiskt och kokat lite extra på är Australian Cattle Dog. Jag älskar deras utseende. Så är det alltid med mig, jag faller i första hand för hundrasernas utseende. Sedan kollar jag upp om det är en ras som kan passa mig. Kan jag inte träna med hundrasen så får det vara. Det finns raser som är mer avlande för arbete än andra och på så vis enklare att träna med.

Min nästa hundras?

Dock tror jag att man kan, om man har vilja och hjärta kan man hävda sig med de flesta raser. Så länge man är realistisk både med sina mål och vilken ras man har så kan man komma långt. Du kanske inte kan förvänta dig att konkurrera bland de allra snabbaste med en tax, men du kan få en tax att bli agilitychampion och ta dig till SM och prestera väl där. Vi har ju Mari Edman som tävlar med tax och har just lyckats med bedriften att komma långt med sina taxar.

Förra året på Svenska Mästerskapen i large kom  tollaren Daisey på en tredje plats, så visst kan även tollare hävda sig.

Bra att träna på i agility

Grunden till all träning är motivation, samarbete och glädje. Du kan ha världens ballaste hund, men vill den inte samarbeta med dig eller är motiverad att göra det du ber den om så är det svårt att komma någonstans. Glädje är en enormt viktig ingrediens. Har inte DU glädjen så har sällan hunden det heller. Hundar är otroligt smarta och känner direkt av om du inte är genuint glad i det du gör.

Jag har börjat tidigt att träna agility med alla mina hundar, mycket för att jag inte har kunnat låta bli. Det är så roligt med en ny hund. Det är på gott och ont. Vissa saker är bra att börja tidigt med, som kontaktfältsträning. Tro mig, det är något som man får träna under hela hundens liv då det är otroligt lätt att rucka på reglerna för kontaktfälten när man börjar tävla.

Casey i början av hans kontaktfältsträning

Med Casey började jag när han var 9 veckor med kontaktfälten, satte honom längst ner på balansens kontaktfält och gav honom godis och berömde honom med rösten att han var duktig som tog godiset. Detta var en början för att lära honom att det är roligt att stå längst ner. Med tiden avancerade jag i träningen, och lärde honom stå med framtassarna på backen och bakbenen på balansens nerfart. Exakt hur jag tränade in detta kommer jag faktiskt inte ihåg, för jag har för mig att jag varvade lite med olika metoder. Ibland satte jag honom rätt på kontaktfältet, ibland klickade när han tog framtassarna i backen.

Jag tror det är bra om man har en plan och är konsekvent med den. Vilket inte jag är Jag har dock alltid en plan, eller framför allt en målbild på hur jag vill att de ska se ut. Mitt drömkontaktfälts beteende är att hunden springer full fart hela vägen och bromsar ner lagom mycket för att göra 2 + 2 och sticker direkt när de får sitt släppkommando. Det är otroligt lätt att tumma på just detta släppkommando på tävling, och därför är det bra att träna lite men ofta redan från början på både kontaktfältsbeteende och släppkommando.

Innan jag fick Colt hade jag rekommenderat att träna att hunden ska springa mellan hinderstod utan bom. Nu skulle jag inte rekommendera att göra något sådant. Colt blev en jäkel på att springa mellan hinderstöd. När bommarna kom så hoppade han över dem utan problem. Men när han hade åldern inne för att hoppa högre höjder så sprang han under bommarna. Han var lärd att göra på ett visst sätt och lära om honom blev ganska tufft. Så jag skulle säga till någon om träna med hopp så hade jag sagt att vänta till hunden har blivit över halvåret och träna från början med bommar som är på låg höjd och höjd i takt hunden blir äldre och mer klar i kroppen. Och nej, jag anser inte det är farligt att hunden får hoppa så länge det är på långa höjer och man tränar sunt. Ofta sägs det att man inte ska börja förrän hunden är ett år, för då är den klar i kroppen. Så sägs säkert till många som inte kan något om agility och undslippa onödiga skador på en ung hund som inte har koll på sin kropp. Vilket har sin poäng. Dock kan man börja tidigare om man vet vad man håller på med.

En sak som är bra att lägga mycket träning på är starterna. Det spelar ingen roll om hunden står, sitter eller ligger, bara den är still på samma plats. Det är så förargligt att ha en hund som inte kan stanna kvar. Strular det i starten så brukar det bli pannkaka resten. Med Casey fick jag en konflikt i starten pga att jag inte kunde hantera Casey galet stora motivation på hindren. Casey hade väldigt svårt att vara still och jag krävde av honom att han skulle vara det. Det blev inte riktigt bra. Det ledde att Casey ofta rev första hindret.

Jag släppte på mina krav och lät Casey få lite spelrum för sin stora motivation. Ni som har sett honom på tävling har säkert sett hans liggande starter med rumpan upp i vädret och en del kryp. Rumpan upp i vädret får han gärna göra, men krypandet är något som jag håller på att träna bort. Jag har vid flera tillfällen råkat släppa Casey på frikommando precis när jag drar upp handen, så han sticker väldigt lätt bara på min hand. Så mitt tips, träna på att ha bra starter. Då ska kunna göra vad du vill, men din hund ska vara still tills du säger släppkommandot.

Casey är motiverad och vill samarbeta, allt för att få sin belöning. Foto: Anna Müller

Jag har pratat om att man ska ha bra samarbete, samarbetet börjar med lek. Lek med din hund, kampa, kastar leksaker, eller låt din hund jaga godis ur din hand. Alla hundar är kanske inte så föremålsintresserade eller kampglada. Det går att träna upp. Din hund behöver inte kampa som värsta brukshunden, bara den gillar att leka. Du får så mycket tillbaka i träningen om din hund tycker om att leka. Ju fler sätt du kan belöna din hund desto underlättar det träningen. Faktiskt!

Colt är ingen storälskare av kastade leksaker, vilket jag tycker är en stor fördel i delar av agilityträningen. Men han är helt tokig i mat, så jag kombinerade kast och godis i ett. Jag la godis i en platsburk. Jag lärde honom utanför agilityträningen att springer man efter burken och hämtar den så öppnar jag burken åt honom han får sitt godis. Mycket effektivt på Colt, och även på Casey. Med fantasi så kan man komma på hur mycket som helst!

Det blev som sagt väldigt långa svar på korta frågor. Jag hoppas att svaren täckte frågorna

Jag tänkte ägna ett inlägg åt frågor som ni kanske har haft under en längre tid. Kanske undrar ni vilken kamerautrustning jag har och vilka inställningar jag använder och varför (brukar vara en vanlig fråga). Eller hur jag träna in mina kontatkfält eller vilken färg jag gillar? Eller vad Casey gör när han ser en katt? Fråga på

Caseys framgångssaga i agility fortsatte även i söndags. Dock inte med mig som förare. Jag var nämligen på dop.

För ett tag sedan av en ren tillfällighet frågade jag Hanna Wennersten om hon ville tävla med Casey i Rönne, samma dag som det var dop för Patriks brorson. Visst ville hon det. Ett par träningspass fick hon ihop med Casey för att känna av hur han är. En mycket singalkänslig hund konstaterade hon. För er som kanske inte har så bra koll på Hanna så är hon en mycket duktig agilityförare som tävlar framgångsrikt med sina shelties Stumpen och Compeace, och har ett helt gäng SM-medaljer i olika valörer. Hanna är också klubbkamrat till mig och en himla go och rar tjej!

Som sagt, Hanna tävlade med Casey i söndags på Rönne HU’s tävling. Första loppet var hoppklass där Casey missade en port i slalom och stack vidare till nästa hinder, disk. Andra loppet satte Hanna ett felfritt lopp och det räckte till en 6:e plats. Vilket också räckte till SM-pinne. Nu är det bara tre SM-pinnar i hopp kvar innan Casey är helt klar till SM.

Hanna tyckte Casey var så kul att springa med så jag vet vem jag lånar ut honom till nästa gång om det skulle krocka igen för mig. Dessutom charmade Casey in sig så mycket att Hanna gärna passar honom igen. Han lämnar verkligen avtryck på merparten av människor han träffar och jag tror nog var och varann blir sugen på kelpie efter ha umgåtts med honom en längre stund. Mmm, det är min Casey och klart jag förstår att människor blir sugna på kelpie, för vem kan motstå en sådan underbart härlig goding som min svarta kille.

Tack snällaste Hanna för att du körde honom och plockade en SM-pinne åt oss

Idag har jag varit på agilityträning, vilket tillhör ovanligheterna på en måndag direkt efter en tävling. Men jag hade fått en avi från posten om ett utlänskt paket hade kommit. Med andra ord hade träningsböckerna från Clean Run  kommit till Fredrika och mig. Så ingen av oss kunde väl riktigt hålla oss från att inviga boken med ett träningspass, trots att vi båda var väldigt trötta. Som ni kan se på bilden nedan är det tre olika kombinationer av en och samma bana. Idag tig vi en Novice, den enklaste av de tre.

Jag har de tidigare böckerna (gul och röd) från serien och är otroligt nöjd med dem.

Båda mina pojkar var jätte duktiga. Casey sprang kombinationen felfritt första gången. Andra gången utmanade jag honom i slalomen med att stå still medan han fick jobba sig ut mot slutet. Han visste hur banan gick och kunde inte riktigt hålla sig och stack på tionde porten. Efter några gånger gjorde han rätt och det taggade honom ordentligt. Kontaktfälten satt som en smäck, snabba och snygga.

Colten var uppe i det blå ochrätt okontrollerad. Colt har fått ett enormt sug på kontaktfältshindren, så han sög på dem några gånger innan han lyssnade på min handling. Med andra ord har jag gjort ett bra jobb med K-fälten då han fullkomligt är tokig i dem. Slalomen gjorde han ett par riktigt snabba och felfria! Han söker ingångarna bra själv. Farten försvann i hindret ju mer jag tränade, men kom upp så smått igen när jag hittade ett sätt att komma åt hans missade portar. Dirket när han missar en port går jag och visar med handen in i porten, och detta får honom att öka farten i resten av portarna. Märkligt, men det funkar. Vi fortsätter åt det hållet.

Ingen av grabbarna är direkt trötta, men det kanske inte är så konstigt när de är just nu fullt upptagna med att gnaga på Caseys vinst-ben från i lördags

Nu är Casey även Hoppchampion!

Ett cert kvar, det berömda sista certet som verkar så gott som alltid sitta hårt inne innan man till slut plockar det. Jag tänkte tanken. Men la inte så vikt på det. Sista certet får komma när det kommer. Jag hann knappt peta på nollorna och placeringarna innan certet lossnade, hehe. Gosch, 3 cert och 2 championat på 1,5 vecka. Vad hände egentligen?!

Idag har jag varit på Sydöstra Skånes BK och tävlat. Det var på vippen att jag vände hem i morse, var så trött när jag började min resa 05.00 ner mot Skåneland. Bestämde mig för att åka vidare ner. Några mil senare vaknade jag till av att jag höll på köra ner i diket. Resten av resan var jag klarvaken. Fy så otäckt det var. Hädanefter åker jag inte själv ner till tävlingar så tidigt på morgonen.

Agilityklassen började riktigt bra för min och Caseys del. Detta tar vi, tänkte jag. Lika fort tanken kom åkte jag ner från min självsäkra tanke rätt ner i diskträsket. I slutet av banan missförstod Casey totalt ett bakombyte och flickade från mig varpå han också tog närmaste hindret som kom i hans väg. Vad gör du, skrek jag på Casey. Jag blev alldeles paff. Han brukar aldrig flicka. Fick det konstaterat efter loppet att jag hade varit rätt sen i mitt bakombyte, vilket jag också misstänkte. Men flicka, Casey detta får vi nog träna på…

Lite smått surmulen efter agilityklassens lilla disk var jag rejält revanschsugen. Fick precis innan start en kommentar av speakern att slå mig in bland de redan två ledande kelparna. Och visst gjorde vi det! Med ett kanonlopp satte vi nollan och placerade oss på tredje plats. När klassen var klar hade vi halkat ner till en femte plats. Med fyra fullcertade hundar innan tog vi sista certet och Hoppchampionatet!!!

Istället för rosetter blev det cert- och championatstatyer. Väldigt oväntat. Men lika glad är jag för det. Men gladast är nog Casey över sitt pris, ett gigantiakt ben. Bättre pris tror jag knappast Casey kunde få

Extra kul är att än en gång placerade sig tre kelpies bland topp fem; Lira, Tux och Casey. Det verkar som den skånska luften har positiv inverkan på kelpieresultaten

Stort GRATTIS till Lira och Tux med mattar som gjorde finfina lopp!

Vilket flow Casey och jag är i just nu!

*nyp mig i armen*

Tack för alla gratulationer!!!

Jag har bara gått och njutit till fullo över att fått en alldeles egen agilitychampion hemma  Så länge som jag har gått och drömt om det, snart i 14 år! Det är måhända lång tid när det finns många andra som plockar det på några år med sin första hund. Nu är jag inte andra, utan just bara jag. För mig är det imponerande oavsett hur lång det det har tagit. För jag är stolt över det jag har åstadkommit, och jag är så otroligt glad för alla de år jag har ägnat mig åt agilityn. Jag har sett så mycket utveckling i sporten, har så många roliga minnen och lärt mig så mycket. Och fler år ska det bli!

Iom Casey blev agilitychampion har ett lugn kommit över mig. Jag behöver inte jaga längre. Jag har nått dit jag ville komma. Nu kan jag bara njuta över det fina arbete jag har lagt på Casey och njuta över den agilityhund han är, och som jag drömde om att få. Givetvis har jag andra mål jag vill uppnå och det finns alltid saker att lägga fokus på både i träning och tävling. Men jag har nått en viktig mental milstolpe.

Det har blivit mycket agilityträning i veckan. Hanna har kört en del med Casey eftersom hon ska tävla med honom på söndag (jag ska ju på barndop). Jag har lagt mest fokus på Colt. Han börjar få kontaktfält som jag vill ha, han jobbar för fullt över hindret och tvärnitar längast ner/ut på fälten och ställer 2 + 2.

Under ett av träningspassen råkade Colt dra upp tjuderstolpen som jag hade bundit fast honom i. Han stack till mig och efter honom hängde tjuderstolpen med. Han blev rejält rädd och bara sprang, sprang och sprang. Det blev lite smått panik bland folket som var med, och ingen lyckades få stopp på honom. Colt stannade slutligen själv intill ett stängsel. Det var en väldigt stressad Colten jag mötte, men han släppte rädslan fort. Stressen tog en stund dock att lägga sig. Jag tränade inte mycket mer med honom den kvällen. Vis av erfarenhet vet jag att han kan bli låg när han känner sig för pressad. Tack och lov satte sig inte händelsen något då han var helt som vanligt igen dagen efter på träningen! Men sätta honom i tjuderstolpe tror jag att jag låter bli hädanefter.

Augusti månad har fallit in. Alla sädesfälten börjar bli riktigt gyllengula och jag är på uppdrag att fota havrefält. Vad jag har sett så verkar havrefälten vara lite efter i mognaden mot tex havre som syns på bilden. När jag ser alla dessa gula fält påminns jag om att snart är sommaren slut och hösten med allt vad det innebär börjar krypa sig allt närmare…