Wow! Konsten att kunna shoppa som en riktig kvinna. Det är nästan att jag tror att jag besitter med den. Idag gjorde jag sista utflykten bland de olika shoppingcentrum i Pattaya. Jag var gruvligt trött på det redan innan dagens start. Men det var ett par saker jag ville köpa som inte hade blivit av. Jag hittade inte någon ny kameraväska för ett vettigt pris, och tur var nog det…

Jag har gjort en liten inventering på det jag har köpt, så att säga. Shit vad mycket saker det har blivit på tre veckor. Jag har redan konstaterat att jag kommer omöjligen få med mig allt hem. Dels för att resväskan är för liten och packningen är med största sannolikhet för tung.

Här kommer listan och bilder.

Kläder & skor: 2 ”thaiklänningar” (modell lång), 1 bikini, 2 par shorts, 3 sjalar/halsdukar, 1 par jeans, 2 linnen, 2 behåar, 2 par trosor, 5 olika tröjor med något längre ärm än t-shirt, 1 klänning, 3 par skor och 1 hatt.

Allt möjligt: 1 objektiv, 2 filter, 1 reflexskärm, 2 väskor, 1 mobil, 1 vattenflaska, 1 solglasögon, 1 anteckningsblock, 1 film (Red Dog), 1 hopprep, 2 par skosnören, 2 souvenirer (tuk-tuk, rökelsehållare), 4 karbinhakar, 2 pennor, 2 set pinnar, 1 set nyckelringar, 3 småväckor, 5 plastfickor, modell mini, 2 tygmärken och 2 set säkerhetsnålar.

Skönhet & sånt: 1 ögonskugga, 1 silverarmband, 2 nagellack, 2 deodorant, 2 diadem, 1 nagelsax, 1 pincett, 1 sminksett, 6 par örhängen, 1 ask med fack, 2 solskyddskräm, 3 lotion, 2 schampo, 1 balsam, 1 hårvax, 1 after sun, 2 scrub, och 1 okänd salva.

Det som är överstruket är sådant som får stanna kvar i Thailand. Så har vi två thaimassage (och ansiktsmasage), en manikyr och två klippningar på listan av så kallad shopping

Avslutar inlägget med en bild på mig från Walking Street. Glad tjej med områdets mest rosa (?) drink samt med en ny riktigt fin frisyr. Men det krävdes två klippningar på två olika salonger innan det blev bra och jag var nöjd. Det är inte första gången jag klipper mig två gånger på samma dag. Jag tycks råka ut för de mest märkliga frisörupplevelser.

Det är fem dagar kvar innan avresa. Innan vardagen börjar igen. Bara för några timmar sedan insåg jag just detta, och tankarna har snurrat igång ordentligt hos mig. Det är så många trådar som ska plockas upp igen. Så mycket som ska göras. Det är dags att ta tag i planeringen, livet, vardagen, ja allt som tillhör mitt vanliga liv. Jag ser faktiskt fram emot det. Ser fram emot att få tillbaka min vardag. Dock har vardagen sin baksida och det är den inneboende stress som den framkallar hos mig. Det innebär hög tankeverksamhet, oro och svårigheter att sova om nätterna. Det var ju inte så länge sedan jag konstaterade att för mycket är det ytterst nödvändigt att få regelbunden sömn. Annars fungerar inte jag eller mitt liv. Men tyvärr så har sömnlösheten redan börjat här, halva natten har gått. En thailändsk natt.

Dock har vistelsen i Thailand fått mig att koppla bort stora delar av mitt svenska liv de första två veckorna. Något som har varit välbehövligt. Jag har verkligen behövt distans och en paus från mitt vardagliga jag. Det enda som jag har haft över mig är en uppsats som jag tillsammans med mina två gruppkamrater skall ha skrivit klart innan 9:e januari. Innan jag reste samlade jag ihop lämpliga artiklar till uppsatsen och hade klart för mig vad som skulle skrivas. Det ordnar sig tänkte jag. Jag kommer lägga ner liten stund varje på dag på uppsatsen. Sure…

Jag satt två kvällar i början av semestern. Sedan har det varit dåligt med plugg fram till för några dagar sedan. Jag började bli stressad och satte igång ordentligt med skrivandet. På tre dagar lyckades jag faktiskt åstadkomma en hel del och nu kan jag känna mig lite mer lugn. Jobbar bäst under press sägs det.

Pappa påpekade för mig att efter cirka 10 dagar skulle en eventuell hemlängtan komma. Det gjorde den också. Den kröp fram, exploderade en stund för att sedan krypa tillbaka. Dock har denna hemlängtan dämpats en aning tack vara de sociala medier som jag kunde nyttja för att kunna få kontakt med Sverige och vännerna. Det har varit skönt att bara få vara vanliga Sofia och tjöta av sig på nätet om saker som inte tillhör semestern utan om det som komma skall, eller annat av intresse.

Mycket som jag tänker på är vad jag behöver planera, strukturera upp. Främst gäller det skolan.  Ny läsperiod börjar innehållande nya kurser, bland annat distanskurser.  Ett B-projekt ska börjas planeras och genomföras. Redan här inser jag att det krävs planering över hur prioretera tiden. Jag ska dessutom få struktur på min träning igen. Tack vare Nicklas har jag fått kontakt med en professionell kost- och träningsrådgivare. Inte en dag för sent! Tid till Casey ska också läggas. Jag har faktiskt tänkt ta upp viltspårningen igen.

Jag ska även ta tag framtiden, vilket innebär att söka sommarjobb. Jag har funderingar på att faktiskt plugga under sommaren. Men jag vet också hur skönt det är att få koppla bort huvudet från skolan. Dock finns ett tredje alternativ som lockar och det är ett erbjudande jag har fått av pappa. Det innebär ett tungt arbete ute, men ger bra utbetalning. En sådan som kan förhoppnings finansera en del av resan till Australien nästa sommar.

En längtan har tillkommit starkt sista tiden, lite till min förtret faktiskt. Det är längtan efter en till hund, en kelpie. Jag har alltid haft bra koll på kommande kombinationer och kelpievärlden, men nu börjar jag titta lite extra. Tyvärr, hur stark längtan än är så har jag verkligen inte tid eller plats för en till hund. Speciellt inte när jag kanske behöver ta ner Billie till Halmstad. Hans tillstånd har ändrats och han sover mer än vanligt. Med allt för många tråkiga erfarenheter i bagaget med min mor vill jag ha uppsikt över min gamle man, som fyller 13 år i maj.

Ett sätt att dämpa den längtan är att få åtminstonde umgås med fler kelpies samt fylla på kelpiegalleriet. Jag har möjlighet att åka till World Dog Show i Österrike i maj tillsammans med en kelpieuppfödare från Danmark. Dock finns det en risk att de krockar med kelpiespecialen där jag har lovat bort mig att vara figurant på MH. Varför måste roliga saker ständigt krocka??? Jag vil så otroligt gärna åka till WDS. Det innebär nämligen att jag får träffa kelpies från andra länder och hundar som jag troligen aldrig skulle få träffa i Sverige. Vill, vill, vill!

Nu har jag fått skriva av lite av det jag har tänkt på. Fem dagar återstår av Thailans, som sagt. Jag ska verkligen se till att njuta av dessa fem dagar nu!

Foto: ”Lasse” Lundh

Medan jag myser i värmen, myser Casey i mjuka sängar, skinnsoffor/fåtöljer och människors famnar. Jag har fått lite bilder på gossen och han ser ut att trivas i sällskapet. Stortrivas dessutom! Som om inte han var bortskämd innan, nu blir han det ännu mer. Resten av mina ord kommer nu bara vara överflödiga. Jag tycker bilden säger allt om hur Casey faktiskt har det där uppe i södra norrland.

Tillbaka i Sattahip efter 14 timmar på vägarna från Erawan. Galet vad 70 mil kan ta lång tid att köra/åka. Men med trafikstockningar, olyckor och människor som absolut inte har någon som helst trafikvett så tar det tid. Gah! Jag var bra arg ett par stunder över hur vissa körde bil. Mer om det kommer vid senare tillfälle.

När vi var uppe i Erawan Cave besökte vi Buddhan som finns i berget. För att komma närmare statyn och även se berget invändigt får man gå 611 trappor upp. Det gjorde både pappa o jag, skillnaden var att jag gjorde det två gånger och en aning snabbare Det här med trappor kan jag efter mina år som brevbärare. Lite träningsvärk hade jag dagen efter, men kanske inte så konstigt när jag inte har fått träna på en vecka och sammanlagt tog jag 2444  steg, räknat både upp och ner. Samt att det blev ett gäng trappsteg till inne i berget också.

Som jag saknar att träna! Jag har inte riktigt kunna röra mig så mycket som jag vill pga såret jag har under tån. Den gör ont vid högre belastning. Men på hotellet vi bodde på strax utanför Erawan fanns det en pool. Det blev mellan 1 – 2 km varje dag. Riktigt skönt att få lite motion i alla fall.

Innan jag åkte till Thailand bestämde jag mig för att jag bara skulle äta det som finns i Thailand. Det vill säga det som är typiskt för landet. En del livsmedel och rätter som jag känner igen från Sverige har jag låtit bli, så som pizza, glass och coca-cola (sådant som jag faktiskt inte längre äter eller dricker i Sverige).

Jag har ätit så mycket nytt som jag fortfarande inte har en aning vad det är, samt livsmedel jag aldrig skulle drömma om att prova. Dock har jag faktiskt låtit bli att äta ris och nudlar. Men jag har smakat på nudlarna. Jag äter ju inte det i vanligen heller och vill även hålla på det även i Thailand. Jag kan ju säga såhär. Åt jag inte nudlar innan så kommer jag defintivt inte göra det framöver heller. Inte efter jag har smakat på de som finns här. Icas nudlar är så långt i från nudlar man kan komma. Okej, inte bästa exempel. Men det ÄR skillnad. Nudlarna här är så mycket godare av det lilla jag har smakat.

Risfält. Ett på odlig och ett skördat.

Thailand är frukternas land såg jag på en sida på nätet. Ja, det kan man verkligen säga. Det finns över 40 olika sorters frukter här och jag har smakat på 10 – 15 tal. Annanas äter jag flitigt och de är fantastiskt goda. Vilken otrolig smak det är på dem. Jag har även ätit rambutan, mango, durian (lätt godast), longan, mangosteen, thai bananer (mindre än de vi är vana vid, samt mkt mer smak), chompoo, guava äpple, papaya, vattenmelon, clementin, pomelo med mera.

Jag har även något som kallas tamarind, vilket inte är en frukt utan ärtväxt. Den ser inte mycket ut för världen varken utanpå eller inuti, men smakar otroligt gott. Den är också hälsosam att äta och får igång magen. Tacka jag vet, av allt jag har ätit här i Thailand, är det denna lilla bruna ärtväxt som har fått mig att rusa på toa nästan en hel dag. Annars har min mage varit riktig tålig och klarat av allt jag har ätit. Thailändarna tycker det är fascinerande att jag tål så stark mat som de själva knappt klarar.

Jag provar att skörda ris. Först skaka loss riskornen, sedan kasta iväg det torkade gräset.

Igår var vi på en liten bondgård i en liten by strax utanför Erewan Cave. Med andra ord, vi var ute i det lilla av det lilla. Vi fick se hur sockerrör ser ut, och smakar. Se hur ris odlas och skördas samt mycket mer därtill. Mycket ser så torftigt ut på utsidan, men på insidan döljer magiken med fantastiska smaker och lukter.

På kvällen åt vi hemma hos en thailändsk familj, mängder av olika matsorter placerades fram som man fick plocka av. Det hela liknade faktiskt hur man äter taccos. Dock med vissa skillnader såklart. Istället för bröd användes salladsblad. Med bladet la man upp det man ville ha och rullade ihop allt och tuggade i sig, likt, som sagt, taccos. Jag provade äta ostron för första gången också. Något som tydligen anses vara en delikatess i Sverige. Vad tyckte jag? För att se så oaptitligt ut smakade det riktigt gott.

T.v. Maten vi åt som jag tycker liknar hur man äter taccos. T.h. Coca-Cola på thailändska.

Det är väldigt få saker som jag har smakat som inte fallit mig i smaken. Det har varit kycklinglever och någon inhemsk röra. Annars har jag faktiskt gillat allt. Det som jag har sett som också går att äta är hajfena, men det tänker jag heller inte äta efter fått höra hur hanterat jakten på hajfena. De fångar hajarna, skär av fenorna och sedan slänger i hajarna igen. Nej tack.

Det blev inga bilder på frukt. Jag har en del, men ska se om jag kan försöka ta fler. Speciellt på tamarinden som jag tyckte var mycket spännande.

För övrigt. Jag har hemlängtan sedan några dagar tillbaka. Thailand är underbart på flera vis. Men landet har även sin baksida, vilket jag har fått erfara nu några gånger. Att vara främling i detta land är alla gånger inte lätt.